DAGENS SANNING

Fråga vid disk: Japansk poesi?
Jag sa haiku
Hon sa prosit

SLÄPP FRAM MIG - JAG ÄR BIBLIOTEKARIE!

Världen styrs av barbaren
Så Kunskapens rum
Har tömts på varje inventarie
Vem kan då alla svaren?
Vem har ett hum?
Släpp fram mig – jag är bibliotekarie!

Ett brott som begås
I okunskapens namn
Kan ej lösas av en korkad kommissarie
När hjärnan går i lås
Sök upp visdomens famn
Släpp fram mig – jag är bibliotekarie!

Jag vill inte ha pokal
Jag vill klokhet kring mig strö
Av alla vise (vice) män är jag ordinarie
När jag går på lokal
Jag passerar varje kö
Släpp fram mig – jag är bibliotekarie!

PRESENTATION AV BIBLIOTEKETS AVDELNINGAR

Del 2: Lånedisk

Ett biblioteks anseende avgörs genom dess ansikte utåt mot allmänheten. Detta innebär den eller de personer som arbetar i lånedisken.

De flesta utanför biblioteksvärlden har säkert bilden av en bibliotekarie som en barsk, medelålders kvinna med glasögon och knut i nacken. En bidragande orsak till att just denna bild skapats är säkert att alla bibliotekarier är barska, medelålders kvinnor med glasögon och knut i nacken. Det finns undantag, men jag kan lista namnen på dessa tio personer vid ett annat tillfälle.

Arbetet i lånedisken består i princip av en enda sak: att svara på dumma frågor. Frågor som t ex var toaletterna finns, var exakt i biblioteket en viss bok finns, varför denna bok inte finns där just nu och varför biblioteket inte har fler lediga datorer för låntagarna.

Hur man bemöter denna anstormning av irritation i koncentrerad form, kan indelas i tre kategorier:

1. Bibliotekets service för låntagare är "gratis". Gratis är latin och betyder "sämre kvalitet". Man får vad man betalar för. När låntagaren närmar sig lånedisken så förväntar sig denne inte en fri trerätters-middag, fri ryggmassage eller en fri bredbilds-TV. Varför skulle då låntagaren förvänta sig fri information? Viss rudimentär informationsdelgivning är dock oundviklig - en bibliotekarie bör t ex aldrig tveka att informera låntagaren om var utgången är. Bibliotekarien kan även vidarebefordra sin personliga uppfattning om låntagarens försummade uppfostran.

2. När det gäller information så är en välutbildad bibliotekarie i alla lägen alltid överlägsen Google. Inget kan överträffa den mänskliga kontakten ansikte mot ansikte när det gäller felaktiga hänsyftningar, begreppsförvirring, medvetna lögner, överdrifter, suspekta omdömen, smygpropaganda, språkliga abstraktioner, felöversättningar och systemkrascher.

En vetenskaplig rapport ifrån Institutet För Kostnadskrävande Studier, Bahamas, visar att när det gäller att få fram exakt rätt information som man söker efter i Google, så har detta inträffat sammanlagt 3 gånger de senaste fem åren. När det gäller att få rätt information ur en bibliotekarie har detta inträffat 5 gånger under samma tidsperiod, alltså nästan mer än dubbelt så ofta ... Det förtjänar att påpekas att när en låntagare efterfrågar "rätt" information, så är det ju bara bibliotekarien som är tillräckligt kompetent att avgöra vad som är "rätt". Om låntagaren redan vet vad som är rätt, så skulle ju denne inte springa på biblioteket och tjata i alla fall ...

3. I dagens automatiserade bibliotek med självutlånare och återlämnings-apparater har ju personalen i lånedisken till stor del befriats ifrån konfrontationer med låntagare. Detta givetvis under förutsättning att dessa apparater fungerar ... Det finns säkert kollegor i branschen som älskar att berätta otroliga skrönor om hur de upplevt att maskiner fungerat perfekt flera timmar i sträck, men man ska inte fästa alltför stort avseende vid dessa moderna myter. Om man istället utgår ifrån att alla apparater alltid är helt trasiga hela tiden, så är man bättre mentalt förberedd för verklighetens kyliga bris över nackhåren.

När låntagaren mot förmodan hittat en bok som han vill låna så går han då till lånedisken. Där förväntar han sig snabb och vänlig service, eller om han varit på ett bibliotek förut - inte ..! I vilket fall som helst så får han den service han förtjänar. Detta kan innebära allt ifrån milt förebrående vad gäller läsvanor till regelrätt utskällning beträffande utseende, hållning, attityd, klädsmak och stamtavla. En bibliotekarie får aldrig svika sin uppgift som världsförbättrare.


Till slut - hela idén med att man kan låna böcker gratis är ju i grund och botten helt pervers. Man kan ju inte gå in på ett snabbköp och låna en liter mjölk, så varför skulle ett bibliotek vara annorlunda? Tills dess att reglerna ändras och ett civiliserat system införs där full debitering av låntagaren avkrävs (från inträdesavgift till hyrkostnad för böcker) så tvingas vi alla leva med dagens förnuftsvidriga gratislån. Om en ny kostnadspolicy infördes så skulle vi ju slippa många av de problem som angetts ovan.

Många av de frågeställningar som jag tagit upp i detta inlägg finns även att läsa som fördjupade studier i min bok "På knäskydd genom öknen". Köp den - låna den inte gratis på biblioteket ...

JO, JO - MAN FRESTAR MIG MED GODSAKER ...

En manlig bibliotekarie
Kan ej undgå beundran
Ifrån storstan till långt ut på tundran
Mellan 40 och 50
Har han skönheten och stilen
Jag gör entré likt Cleopatra nerför Nilen

Kvinnliga kollegor
Och låntagare väna
Står ej emot när det skakar i knäna
Ledd till kunskapens träd
Utan seder och tukt
Jo, jo - man frestar mig med frukt ...

Jag har talanger som få
Liksom Goethe en pöt
För att va' karl är jag onödigt söt
Men jag har fast karaktär
Och ståndaktighet
För mig är mitt kall nåt konkret

Vid min skyddande disk
Gör jag alltid min plikt
När damer i flock stör min sikt
Ett förföriskt ögonkast
Med löfte/hot om mera sen
Jo, jo - man frestar mig igen ...

DAGENS SANNING

Jag älskar kvinnor som säger ja
Jag älskar kvinnor som säger nej
Men bäst för mej är
Kvinnor som säger
"Ja ... men bara för dej ..."

PRESENTATION AV BIBLIOTEKETS AVDELNINGAR

Del 1: Bokvård

Ibland går böcker sönder – pga dålig hållbarhetskonsistens hos boken, Extreme Book Reading (se separat artikel), undermåliga bindningsmetoder, bokbål etc – och då kommer alltid någon att insistera på att boken ska lagas.

Tumregeln är dock: Är boken trasig – släng den!

Om boken trots allt måste bevaras - t ex enda exemplaret på norra halvklotet, boken är en raritet som kan säljas för dyra pengar om den fräschas upp, författaren arbetar i huset - så brukar man gå tillväga på följande sätt för att göra boken funktionsduglig igen:

Om boken har lösa sidor så sliter man loss resten också. För att kunna göra en effektiv och bestående renovering krävs att man börjar från grunden. De lösa sidorna sorteras sedan i nummerordning (vid tidsbrist hoppar man över detta moment) och sedan vräker man på med så mycket lim som man har. Ibland kan sidorna råka bli inklistrade åt fel håll – det gör inget. Vem har påstått att det ska vara enkelt att läsa böcker? Boken kommer säkert snart som TV-serie i alla fall …

För att skydda boken mot smuts, matrester, kroppsvätskor och radioaktivt avfall bör man plasta in den. Det bästa är givetvis att gjuta in boken i cement, då kan garanterat ingen förstöra den, men i de fall en bibehållen läsmöjlighet förordas räcker det oftast med att pärmen står emot alla huligan-angrepp. Man använder företrädesvis en tjock och kladdig bokplast. Då tar det längre tid och man slipper göra något annat den dagen. Ett stycke på 2 x 3 meter skärs ut (oberoende av bokens storlek). Skyddspappret på baksidan av plasten tas sedan bort så att den kladdiga ytan friläggs. Boken placeras på golvet med pärmen uppåt, man greppar tag i ändarna på plasten och kastar sig handlöst framåt. Har man tur träffas åtminstone någon del av boken av den nedfallande plasten. Om inte, skär man ut ett nytt stycke plast och försöker igen. Ett tillfredsställande resultat brukar i regel lättast uppnås om den kladdiga ytan är riktad mot *boken*, inte mot en själv. När bokpärmen är täckt av plast skärs de överflödiga bitarna bort. Man ska helst använda en mycket vass kniv, har man tur kan man få arbetsskadeersättning. Eller ännu bättre – man blir förflyttad till en annan avdelning …

Ibland har degenereringen gått så långt att boken måste bindas om helt och hållet. Då kan man som bokvårdare kosta på sig ett förnöjt leende för då slipper man själv göra något. Boken skickas då till ett mer eller mindre auktoriserat bokbinderi. Efter tre år får man tillbaka boken lagad och uppfräschad. Ibland händer det till och med att man får tillbaka just den bok som man skickat. För det mesta får man istället en bok som är mycket intressantare.

Nuförtiden stöldskyddsmärks alla böcker. Många bibliotek har gått över till RFID (om du inte vet vad RFID är, leta upp en seriös hemsida …). Vi på vårt bibliotek som alltid gått i bräschen när det gäller ny teknik och kompledigheter, använder oss av systemet LGM (Laser Guided Mishaps). Boken är larmad med inbyggda laserstrålar eminerande från ett 8 cm brett datachip som monteras mitt i boken (man måste ta bort cirka 100 sidor mitt i boken för att få plats med chippet).

När tjuven passerar larmbågarna vid utgången tjuter ett larm, tjuven får en stöt och avlider.

Själva monteringen av dessa datachip i böckerna är inte helt riskfri. En enda oförsiktig rörelse och man blir bränd till aska. Denna arbetsuppgift brukar i regel tilldelas försumbara arbetstagare såsom BHS-praktikanter och 1:e bibliotekarier.

Ytterligare ett problem är att även om låntagaren lånat boken reglementsenligt efter konstens alla regler så får han i alla fall en stöt och avlider när han passerar larmbågarna. En utredning har tillsatts för att komma till rätta med detta problem, lösningen kommer att presenteras våren 2014. Tills dess fortsätter datachipsmonteringen som förut.

Till en bokvårdares övriga trista arbetsuppgifter hör även att samla ihop årgångar av tidskrifter och skicka dessa till pappersinsaml … jag menar bindning … Enligt personer i skenbart arbetsledande ställning hör det även till en bokvårdares arbetsuppgifter att se till så att tidskrifterna kommer tillbaka men detta kan enbart betraktas som elakt förtal. Antingen kommer tidskrifterna tillbaka eller också inte, än sen? De finns väl på nätet i alla fall …

En av de absolut viktigaste uppgifterna i biblioteksarbetet och den grundval på vilken hela bibliotekets intrikata struktur vilar, är märkningen av bokryggar. Syftet såsom bokvårdare är förstås att rasera bibliotekets intrikata struktur. När man blir ombedd att märka en bok ohcb (bostadspolitik och bostadsförsörjning) så märker man den givetvis hnca (kymrisk skönlitteratur). På så sätt inför man lite gåtfull mystik i det trista vardagslivet. Om boken sedan sätts upp på hyllan vebg (förgiftningssjukdomar) så är man helgarderad.

Det är ju ett ofrånkomligt faktum att böcker som inte hittas läses inte. Böcker som inte läses slits inte. Böcker som inte slits behöver inte lagas. Böcker som inte behöver lagas innebär färre störningsmoment för bokvårdarna.

VAD ÄR EXTREME BOOK READING?

Detta är en ny sportaktivitet som sprider sig som en löpeld bland de unga och de som tror att de är unga.

Sporten har många likheter med andra extremsporter som t.ex. cykling utför vattenfall, baklängessegling uppför berg och delfinbrottning på skidor. I Extreme Book Reading har man dock tillfört ännu ett element av cool utmaning, spektakulär våghalsighet och oförutsägbara variablar genom att man ska läsa en bok samtidigt.

Speciellt populära författare i detta sammanhang är Ludwig Wittgenstein, Fjodor Dostojevskij, Wilhelm Küchelbecher och Gösta Knutsson. I tävlingsmomentet ingår att efter varje etapp ge ett skriftligt sammandrag av bokens innehåll. Här kan lopp vinnas eller förloras! Många är de vältränade och atletiska idrottsmän som stupat i just detta skede.

De flesta aktiva inom Extreme Book Reading är övertygade om att detta är en kommande OS-gren. Östersund har redan börjat bygga sin anläggning.

DAGENS SANNING

Nu har min blogg varit igång i över ett dygn och jag är fortfarande inte rik och berömd .......... ingen blir profet i sitt eget bibliotek .....

BARA 99 ÅR KVAR TILL NÄSTA JUBILEUM ...

Klicka på bilden för högre upplösning.

DAGENS SANNING

När det regnar bibliotekarier har den fattige inget lånekort.

BOKA EN BIBLIOTEKSASSISTENT

I det internationella luftrum som utgör cyberspace talar ju alla tyska, så här kommer några verser på utrikiska … C’est la vie, som tysken säger.

In a world full of questions,
Uncertainties and doubt
And answers are inept or inconsistent
The wisdom of librarians
You can surely do without
Instead reserve a library assistant

When scholars are lost
And their wits are at an end
Their second-in-command comes out to play
A stand-in, a substitute
Your surrogate friend
Reserve a reserve today

Always there from dusk till dawn
No limit, no border
So relentless and persistent
Forget the high and mighty
Go down the pecking order
Reserve a library assistant

A beacon of light
When all around is dark
The truth shan’t be concealed or distant
No question too big or small
On the ship of knowledge you embark
When you board a library assistant

Be careful who you pick or choose
There’s someone out there just for you
Even when help seems non-existent
Do you know what to do?
- Of course you do!
You reserve a library assistant

RAPPORT FRÅN DEN INTERNATIONELLA BIBLIOTEKARIEKONFERENSEN I SAINT TROPEZ 29-30 MAJ 2008

Efter mycket tjat ifrån den högsta ledningen så blev jag och Elisabritt från vårt bibliotek tvingade att lämna vår trygga hemort och bege oss till konferensen i Saint Tropez (nånstans i Tyskland, tror jag).

När vi väl kommit fram efter en strapatsrik färd som jag vill glömma så fort som möjligt, upptäckte vi att man är tvungen att boka hotellrum i förväg. Alla hotell var fullbelagda. Flera män var villiga att ge Elisabritt en säng för natten men av någon anledning så var de inte lika intresserade av att hjälpa mig. Nå, det fick ordna sig så småningom – nu skulle vi koncentrera oss på arbetet.

Vi lyckades till slut hitta till den jättelika Kongress- och Bordellbyggnaden mitt i centrala Saint Tropez där vi tog del av dagens program.

Efter ett inledningsanförande av Britney Spears presenterades bland annat följande föredrag, diskussioner och workshops:
- Strukturdifferenser i konglemerade flödesterminenter
- Kompost-modernismens framtid
- ”Vad är en läsare?” – föredrag av redaktören för Reader’s Digest & Constipation
- Hur man katalogiserar böcker om idrottsskador hos franciskanermunkar
- Datorer - en övergående fluga?
- Traktamentesberäkningar
- Får jag bli ditt fjärrlån inatt?

På kvällen var det fest för alla bibliotekarier som kommit ifrån hela världen för att ha roligt. Vi märkte dock genast när vi anlände att stämningen inte var den bästa. Mörkklädda och bleka gestalter stod blickstilla utmed väggarna och viskade ohörbart med varandra. Stillsam orgelmusik ljöd ur högtalarna. Vi blev serverade utspädd balsameringssprit.

Efter en stund förstod vi att vi hamnat på invigningspartyt för den Internationella Begravningsentreprenörskonferensen. Vi gick lättade därifrån och hittade bibliotekariernas fest i den andra änden av byggnaden. Där förväntade vi oss en lättsammare tillställning.

Efter en kvart där så gick vi tillbaka till begravningsentreprenörerna igen …

Framåt natten så försvann Elisabritt med en skäggig karl som påstod att han var Jan Guillou. Själv fick jag låna en utställningskista av begravningsentreprenörerna att sova i.

Nästa morgon fortsatte konferensen. Vi började tröttna så smått, men är man bortrest på arbetstid så är man. Vi såg på när två dokumentalister brottades i gyttja och lyssnade på ett föredrag av författarinnan Brigitte Baroque som bland annat skrivit boken ”Ta mig, ta mig, ta mig!”. Föredraget var välbesökt. Personligen så är ingen av oss speciellt intresserad av den sortens kvinnolitteratur, Elisabritt har till exempel bara läst tolv av hennes böcker.

Vi pratade senare med kollegor ifrån Island, Zambia, Tjeckien, Japan och Skåne men vi förstod inte vad de sa eftersom de inte pratade svenska.

Framåt eftermiddagen började staden att fyllas med intressanta och dynamiska människor inför helgen, så då var det dags för bibliotekarierna att åka hem.

Vi kom hem ordentligt.

PRESENTATION

Denna blogg kommer att uppdateras varje dag till tidens ände eller tills jag tröttnar – beroende på vilket som inträffar först.

Bloggen ingår i den ofantligt överbefolkade bloggkategorin ”bibliotekshumor”, jag skall lägga ut länkar till likadana bloggar – om jag hittar några …

Bloggens officiella slogan är ”enda chansen att ha roligt på jobbet”. Då kan man ju undra – gäller detta läsarna eller mig ..?

Jag har för tillfället inga planer på att göra en hemsida, åtminstone inte inom detta ämne, så denna blogg kommer att uppdateras med nya korta snabba inlägg (eller långa snabba inlägg). Till alla som kommer att förvånas över den osedvanligt höga kvalitén på inläggen kan jag avslöja att jag har tjugo års produktion att plocka det bästa ifrån. Det dröjer ett tag innan jag kommer ner till bottenskrapet. När detta inträffar så säger jag till …

Som en motvikt till all självupptagen seriösitet i bloggvärlden är detta menat som ren underhållning. Den Brutale Bibliotekarien är totalt oansvarig, onödigt elak och inte så klyftig som han själv tror, men han kommer att bota världens onda tills han efterträds av nya medicinska landvinningar.