BERÖMDA BIBLIOTEKARIER

Benjamin Frankly (1706-1790)

Benjamin Frankly var en känd uppfinnare, vetenskapsman, politiker, journalist och diplomat men mest känd var han som bibliotekarie.

1727 startade han en diskussionsklubb i Philadelphia som kallades ”Syjuntan”, där det diskuterades i det oändliga. 1743 bytte de namn till The American Phil Society eftersom en av medlemmarna – Phil – insisterade på det. 1731 grundade klubben ett bibliotek, mest för att ha en egen möteslokal eftersom de blivit utslängda ifrån alla andra lokaler i Philadelphia på grund av sitt högljudda diskuterande. Det var vanligt förekommande att sprit ingick i diskussionsunderlagen.

En natt i fyllan och villan bestämde sig Frankly för att flyga drake. Det faktum att det var becksvart, att det ösregnade och att blixtar oavbrutet slog ner omkring honom tycktes inte avstyra hans beslutsamhet. Efter att han tämligen omgående träffats av en blixt drabbades han av så svåra hjärnskador att han blev tvungen att ge upp sin karriär som bibliotekarie.

Istället blev han politiker. I sitt mentalt försvagade tillstånd var han med om att grunda Amerikas Förenta Stater ...

UTNYTTJA BIBLIOTEKSUTRYMMET

Många bibliotek klagar över att de har alldeles för lite utrymme tillgängligt för att få plats med alla böcker. Till sådana klagomål finns det bara en seriös respons: STRUNTPRAT!

Nästan alla bibliotek ser ut på ungefär likadant vis – högt i tak, fria ytor, öppna gångstråk, mängder av outnyttjade soffor och läsplatser och ett djävulskt överdrivet antal fönster. Istället för att ett bibliotek har tio meter fri luft upp till innertaket så kan man bygga fler våningsplan på samma utrymme. De flesta människor är inte längre än 185 cm så 1,90 meter i takhöjd borde vara rimligt (de som är bortåt 2 meter långa är ändå vana vid att behöva böja sig överallt de kommer). Fler våningsplan ger mera plats åt bokhyllor som kan fyllas ifrån golvet ända upp till taket.

Läsplatsernas vara eller inte vara har diskuterats – eller borde göras det ... Vad är det som säger att man ska sitta i biblioteket och läsa böcker som man lånat? Man sitter väl inte och äter sin middag på ICA? Bibliotekets uppdrag är att tillhandahålla information, var låntagaren tillgodogör sig denna information är upp till låntagaren själv. Låntagaren får en bok i handen och ett menande ögonkast ifrån personalen att genast försvinna. Biblioteket är inte någon bussväntsal där folk kan driva omkring håglöst i timmar.

Om man i fortsättningen bygger bibliotek som fyrkantiga lådor utan fönster, sprängfyllda med bokhyllor med en meters mellanrum, så ska det mycket till för att inte alla böcker och annat material ska få plats. Som man bäddar får man ligga. Vilket är viktigast – att alla böcker får plats i biblioteket eller att låntagaren kan sitta och halvsova vid ett bord medan han stirrar ut genom fönstret på vad som händer utomhus ..?

BERÖMDA BIBLIOTEKARIER

Jan-Como Clasanova (1725-1798)

Clasanova var en kvinnotjusare som satte alla kvinnors hjärtan i brand. Så fort han visade sig så svimmade kvinnor av upphetsning. Det gjorde det svårt för honom att leva ett normalt liv, eftersom han ständigt var tvungen att antingen freda sig mot hysteriska kvinnor som försökte slita av honom kläderna med sina tänder, eller kliva över avsvimmade kvinnokroppar i drivor som hindrade hans väg.

Detta blev i längden ohållbart - det gick väl an att underhålla kvinnor när han var ung och frisk som tonåring, men på ålderns höst, i 25-årsåldern, så ville han ta det lugnare. För att leva ett så anonymt, ensligt och ointressant liv som möjligt så bestämde han sig för att bli bibliotekarie.

Ryktet spred sig dock om Den Vackre Bibliotekarien och i biblioteket blev det en sådan trängsel av kvinnliga låntagare att man blev tvungen att slänga alla böcker och montera ner alla bokhyllor för att alla besökare skulle få plats.

Clasanova dog 1798 av överansträngning …

Hans ende nu levande släkting i rakt nedstigande led är också berömd inom yrket och har ärvt alla hans egenskaper – Den Brutale Bibliotekarien (19??- ).


Elizzabeth Tailor (1912-1975)

Elizzabeth Tailor levde ett stillsamt liv som guvernant, lärare, bibliotekarie och författare tills han träffade den försupne och självdestruktive överbibliotekarien Richard Burden och de inledde ett stormigt förhållande. På tjugo år gifte och skilde de sig med varandra sammanlagt trettiofem gånger. Tillsammans skrev de boken ”Vem är rädd för Richard Wolf?” som blev en pjäs, en film, en musikal och en domstolsförhandling.

När Richard Burden dog av svåra leverskador (lever är ju som bekant otjänligt som människoföda, men han råkade äta detta på en restaurang varvid han hastigt avled) återgick Elizzabeth till sitt tidigare stillsamma liv. Ända fram till sin död grämde det henne att hon ständigt blev förväxlad med skådespelerskan med samma namn.

BERÖMDA BIBLIOTEKARIER

Agust Strindman (1849-1912)

I likhet med de flesta bibliotekarier så ville Agust helst bli författare själv istället för att handskas med andras mediokra verk. I över tio års tid skickade han allt sämre och sämre manus till förläggare utan att få napp. I ett sista desperat försök beslöt han sig för att utesluta fantasifulla miljöer, en äventyrlig handling och intressanta personer för att istället skriva om sig själv.

Resultatet blev ”Döda Rummet”, en bok som handlar om en bibliotekarie som sitter på sin kammare och skriver om sig själv. Boken blev en braksuccé och Agust kunde äntligen sluta sitt själsdödande jobb på biblioteket och istället bli författare på heltid. Han skrev böcker om sina semestrar i skärgården, om sina söndagspromenader, om sina älskarinnor, om sina experimentella försök att tillverka kryptonit och om hur skönt det är slippa jobba på bibliotek.

På sin ålders höst efter en lång och framgångsrik karriär som skildrare av sig själv, bestämde han sig för att en sista gång skriva en bok som var helt påhittad utan anknytning till hans eget liv. Boken ”En blå bok med bruna smutsfläckar” blev ett dunderfiasko och på sin 63-årsdag blev han lynchad av en uppretad folkmassa som passerade hans hus med facklor i händerna.