UTDRAG UR MIN BOK #2

Det destruktiva och sinnessjuka beteendet hos min hustru och kollega Martina kunde jag stå ut med hemma - vad som var värre var att hon orsakade störningar på jobbet. Chefen hade alltså gett henne uppdraget att införskaffa ny litteratur till vårt bibliotek, ett uppdrag som hon utförde ytterst noggrant och kunnigt. Hon köpte in material som tilltalade flera olika grupper av låntagare - studenter på humaniorabaserade universitetsutbildningar, folkbibliotekslåntagare, lärare och forskare. Kort sagt - vårt bibliotek började fyllas med människor som ville låna våra böcker. Något sådant hade vi inte upplevt här förut och ingen i personalen var van vid att handskas med sådana ovälkomna avbrott i den dagliga rutinen. Ingen förutom Martina, som i egenskap av erfaren informationsbibliotekarie hjälpte alla besökare till rätta på ett effektivt, kompetent och kundserviceinriktat vis. Hennes strikta utseende och allmänt barska uppsyn överenstämde med vad de flesta utomstående personer förknippade med bibliotekarier, så hennes stränga förhållningssätt skrämde inte bort någon.
Chefen höll på att bli alldeles förtvivlad, han hade vant sig vid folktomma lokaler utan ljud eller några som helst störande moment - nu fanns det plötsligt människor överallt i hans väg och de stod även utanför hans arbetsrum och pratade högljutt. Detta störde hans koncentration när han planerade världsförbättrande åtgärder. Han kunde förstå varför universitetsbiblioteket i A-stad hade dumpat Martina hos honom - ingen står i längden ut med en arbetskamrat som höjer arbetskvaliteten till en nivå som alla andra också måste leva upp till ...
Jag själv blev nu tvungen att för första gången utföra mitt arbete. Meningen var att jag skulle sitta i informationsdisken och svara på frågor. Det förstår alla hur orimligt detta verkade. En strid ström av kunskapsförsvagade fåntrattar bildade kö framför mitt bord och krävde svar på frågor, där svaren antingen var självklara för varje normalt funtad person eller helt saknade relevans för någon nu levande människa. Det hjälpte inte ens att jag försökte verka disträ, sur, upptagen eller allmänt folkilsken - alla låntagare betraktade detta som fullt normalt beteende hos en bibliotekarie och fortsatte att flockas vid min informationsdisk.
Martina började tillbringa allt mera tid på resande fot och någon kunnig person måste därför rycka in som ersättare för henne på vårt bibliotek för att hålla igång den dagliga driften. Det stod klart för alla tämligen omgående att jag inte var den personen, så en snabb nyrekrytering måste återigen ske. Vår vaktpost Elisabet som hittills hållit stånd mot barbarerna framför lånedisken, kände nu att hon inte längre orkade med anstormingen av nytillkomna låntagare och hon beslöt sig nu för att äntligen gå i pension. Hon ersattes med Lisa Minelli (nej, inte sångerskan - hon stavar Liza med Z), en elegant kvinna i övre medelåldern som alltid var klädd helt i lila från topp till tå. Hon var så pass kunnig och effektiv att hon fick ta över mina arbetsuppgifter också. Jag ägnade istället min arbetstid åt låntagarundervisning - det vill säga, jag talade om för låntagarna hur de själva skulle söka all information på nätet istället för att störa personalen, i synnerhet mig.
Chefen var vid denna tid i fullständigt upplösningstillstånd. Jag fick vid två tillfällen handgripligen hindra honom från att gå loss på låntagarna med en golfklubba. Han stod inte ut med allt detta spring i lokalerna - det skulle vara tyst i hans bibliotek och framförallt folktomt. Hans beteende hade blivit om möjligt ännu mer bisarrt på sistone - han satte upp oläsliga och obegripliga plakat med ordningsregler överallt i biblioteket, han brukade klä ut sig till poliskonstapel, han försökte åka skateboard för att så snabbt som möjligt ta sig ifrån personalrummet till sitt arbetsrum (vilket alltid slutade med en våldsam krasch i närmaste bokhylla), han började återigen laga mat i biblioteket men detta drog bara till sig ännu fler nyfikna personer, han installerade en stupstock för att sätta högljudda låntagare i (jag lyckades övertala honom om att inte installera en giljotin) och han började med skrikande högläsning ur slumpvis utvalda böcker, vilket dock fick studenterna att samlas omkring honom som om han var en sagotant. Till slut låste han in sig på sitt arbetsrum och vägrade att komma ut överhuvudtaget. Han beställde en bajamaja som ställdes precis utanför hans dörr.
Mina egna försök att skrämma bort låntagarna misslyckades också - jag försökte se till så att de konsekvent alltid fick fel svar på alla sina frågor, men det var det aldrig någon som upptäckte. Jag kedjade fast två rabiata attackhundar vid entrén som hade en viss effekt på minskandet av besöksantalet, tills de en dag rymde och bet ihjäl folk ute på stan. Jag anordnade även konserter med hårdrockband i biblioteket, men det drog bara till sig ännu fler oönskade element.
De dagar som Martina hade tid att vara på biblioteket strömmade det till extra mycket folk som ville vistas i hennes upplysta närhet. Jag konstaterade kallt om vi skulle ha någon chans att kunna återgå till det normala i biblioteket så måste Martina bort.

I'M NOT LOVING IT

Några fler annonser med produkter som jag inte rekommenderar.