Marling Tryffelfeldt (tidigare Johansson) på Nördstedts Förlag studerade skrämt pappersbunten framför henne på skrivbordet. Hon bokstaverade med viss ansträngning bokens titel, "D-E-N-B-R-U-T-A-L-E-B-I-B-L-I-O-T-E-K-A-R-I-E-N".
Vad betydde nu detta? Marling visste inget om bibliotekarier, och framförallt så ville hon inte veta något om dem. Var inte bibliotekarier timida och menlösa? sa hon högt för sig själv. Hennes kollegor i närliggande rum på förlaget var vana vid att Marling pratade högt för sig själv på sitt rum, de visste ju att ingen annan ville prata med henne.
Marling fattade ingenting av detta bokmanus och hon hade inte läst mer än titeln ännu. Hon studerade klentroget författarens namn – namnet sade henne ingenting ... Detta manus var alltså inte skrivet av en etablerad författare, eller ännu bättre, en aktuell kändis. Enligt förlagets regler så innebar detta faktum att manuset omedelbart skulle skickas till förbränning och ingen tid skulle ödslas på genomläsning. Men Marling gillade den medsända omslagsbilden (bilder var så mycket lättare att förstå än text, tyckte hon) och hon var (trots en fast anställning inom förlagsvärlden) ändå nyfiken på litteratur. Hon började därför att långsamt läsa det första kapitlet i manuset, men hon ångrade sig tämligen omgående.
Inte nog med att författaren använde sig av fyndiga ordvändningar och perfekt kommatering och dessutom inte åstadkommit ett enda stav- eller syftningsfel i manuset (vilket fick Marling att känna sig underlägsen) – hela denna bok var tydligen tänkt att vara "humoristisk" ...
Var det något som förlag typ Nördstedts inte ville veta av, så var det "roliga böcker". Böcker skulle istället vara seriösa, långrandiga och allmänt trista – detta för att tilltala de politiskt korrekta och allmänt trista litteraturrecensenterna i landet. För att få chansen att vinna litterära priser och utmärkelser så gällde det att böckerna var
riktigt trista, något som Nördstedts hittills excellerat i. Deras böcker lästes i stort sett bara av recensenter och förståsigpåare, men attans vad priser de vann ...
Denna bok på Marlings skrivbord skulle aldrig någonsin kunna vinna några priser, bara möjligen få miljontals med nöjda läsare, men vem i förlags-Sverige förutom Piratförlaget brydde sig om försäljningssuccéer? Prestige var allt, något som Marling fått intutat i sig redan som ung oerfaren praktikant (i våras).
Humor kan ju så lätt missförstås. Att vara ironisk, sarkastisk och samtidigt realistiskt insiktsfull är rena dödsstöten för en presumtiv författare.
Marling letade bland sina standardiserade refuseringsbrev – vilket skulle hon välja idag? Hennes favorit var den gamla klassikern "Tyvärr är vår utgivningsplan spikad för en lång tid framöver, annars hade vi gett ut Din bok direkt". Men detta svar hade använts så ofta av alla förlag de senaste femtio åren att det inte ens gick att lura en poet längre. Marling iddes inte anstränga sig, utan hon valde ett brev med lydelsen "Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen". Om Marling hade velat vara ärlig, så hade hon ju kunnat svara "jag kan bara undantagsvis skriva överhuvudtaget". Att förlagen fick in massor med manus var också en lögn, det stämde möjligen förr i världen, men nuförtiden hade folk inte tid och lust att skriva böcker utan bloggade istället.
Marling tänkte verkligen inte skriva några personliga omdömen om detta manus, inte bara för att hon inte orkat läsa det. Något måtta fick det vara, författaren var ju som sagt var inte kändis och fick därför skylla sig själv. Förhoppningsvis så skulle detta likgiltiga svar avskräcka den fräcke humoristen från att någonsin skriva något igen. Denna författare verkade dessutom vara begåvad och sådana människor var alltid jobbiga att handskas med, konstaterade Marling. Som tur var så träffade hon sällan på sådana människor inom den litterära världen i Sverige ...
Refuseringsbrevet var redan undertecknat (av någon som kunde skriva) så Marling skickade iväg brevet med en suck av lättnad och återvände till sin middagslur.
Inlägg
