PRESENTATION AV BIBLIOTEKETS AVDELNINGAR

Del 1: Bokvård

Ibland går böcker sönder – pga dålig hållbarhetskonsistens hos boken, Extreme Book Reading (se separat artikel), undermåliga bindningsmetoder, bokbål etc – och då kommer alltid någon att insistera på att boken ska lagas.

Tumregeln är dock: Är boken trasig – släng den!

Om boken trots allt måste bevaras - t ex enda exemplaret på norra halvklotet, boken är en raritet som kan säljas för dyra pengar om den fräschas upp, författaren arbetar i huset - så brukar man gå tillväga på följande sätt för att göra boken funktionsduglig igen:

Om boken har lösa sidor så sliter man loss resten också. För att kunna göra en effektiv och bestående renovering krävs att man börjar från grunden. De lösa sidorna sorteras sedan i nummerordning (vid tidsbrist hoppar man över detta moment) och sedan vräker man på med så mycket lim som man har. Ibland kan sidorna råka bli inklistrade åt fel håll – det gör inget. Vem har påstått att det ska vara enkelt att läsa böcker? Boken kommer säkert snart som TV-serie i alla fall …

För att skydda boken mot smuts, matrester, kroppsvätskor och radioaktivt avfall bör man plasta in den. Det bästa är givetvis att gjuta in boken i cement, då kan garanterat ingen förstöra den, men i de fall en bibehållen läsmöjlighet förordas räcker det oftast med att pärmen står emot alla huligan-angrepp. Man använder företrädesvis en tjock och kladdig bokplast. Då tar det längre tid och man slipper göra något annat den dagen. Ett stycke på 2 x 3 meter skärs ut (oberoende av bokens storlek). Skyddspappret på baksidan av plasten tas sedan bort så att den kladdiga ytan friläggs. Boken placeras på golvet med pärmen uppåt, man greppar tag i ändarna på plasten och kastar sig handlöst framåt. Har man tur träffas åtminstone någon del av boken av den nedfallande plasten. Om inte, skär man ut ett nytt stycke plast och försöker igen. Ett tillfredsställande resultat brukar i regel lättast uppnås om den kladdiga ytan är riktad mot *boken*, inte mot en själv. När bokpärmen är täckt av plast skärs de överflödiga bitarna bort. Man ska helst använda en mycket vass kniv, har man tur kan man få arbetsskadeersättning. Eller ännu bättre – man blir förflyttad till en annan avdelning …

Ibland har degenereringen gått så långt att boken måste bindas om helt och hållet. Då kan man som bokvårdare kosta på sig ett förnöjt leende för då slipper man själv göra något. Boken skickas då till ett mer eller mindre auktoriserat bokbinderi. Efter tre år får man tillbaka boken lagad och uppfräschad. Ibland händer det till och med att man får tillbaka just den bok som man skickat. För det mesta får man istället en bok som är mycket intressantare.

Nuförtiden stöldskyddsmärks alla böcker. Många bibliotek har gått över till RFID (om du inte vet vad RFID är, leta upp en seriös hemsida …). Vi på vårt bibliotek som alltid gått i bräschen när det gäller ny teknik och kompledigheter, använder oss av systemet LGM (Laser Guided Mishaps). Boken är larmad med inbyggda laserstrålar eminerande från ett 8 cm brett datachip som monteras mitt i boken (man måste ta bort cirka 100 sidor mitt i boken för att få plats med chippet).

När tjuven passerar larmbågarna vid utgången tjuter ett larm, tjuven får en stöt och avlider.

Själva monteringen av dessa datachip i böckerna är inte helt riskfri. En enda oförsiktig rörelse och man blir bränd till aska. Denna arbetsuppgift brukar i regel tilldelas försumbara arbetstagare såsom BHS-praktikanter och 1:e bibliotekarier.

Ytterligare ett problem är att även om låntagaren lånat boken reglementsenligt efter konstens alla regler så får han i alla fall en stöt och avlider när han passerar larmbågarna. En utredning har tillsatts för att komma till rätta med detta problem, lösningen kommer att presenteras våren 2014. Tills dess fortsätter datachipsmonteringen som förut.

Till en bokvårdares övriga trista arbetsuppgifter hör även att samla ihop årgångar av tidskrifter och skicka dessa till pappersinsaml … jag menar bindning … Enligt personer i skenbart arbetsledande ställning hör det även till en bokvårdares arbetsuppgifter att se till så att tidskrifterna kommer tillbaka men detta kan enbart betraktas som elakt förtal. Antingen kommer tidskrifterna tillbaka eller också inte, än sen? De finns väl på nätet i alla fall …

En av de absolut viktigaste uppgifterna i biblioteksarbetet och den grundval på vilken hela bibliotekets intrikata struktur vilar, är märkningen av bokryggar. Syftet såsom bokvårdare är förstås att rasera bibliotekets intrikata struktur. När man blir ombedd att märka en bok ohcb (bostadspolitik och bostadsförsörjning) så märker man den givetvis hnca (kymrisk skönlitteratur). På så sätt inför man lite gåtfull mystik i det trista vardagslivet. Om boken sedan sätts upp på hyllan vebg (förgiftningssjukdomar) så är man helgarderad.

Det är ju ett ofrånkomligt faktum att böcker som inte hittas läses inte. Böcker som inte läses slits inte. Böcker som inte slits behöver inte lagas. Böcker som inte behöver lagas innebär färre störningsmoment för bokvårdarna.