KUNGLIG FÖRDUMNING

Många ögonbryn höjdes säkert i veckan då det proklamerades att kronprinsessan Victoria förlovat sig med Den Brutale Bibliotekarien. Men alla som känner mig vet ju att jag är beredd att göra vadsomhelst för att få uppmärksamhet och locka läsare till min sida ...

Tyvärr så kunde jag inte närvara personligen vid den officiella presskonferensen eftersom jag legat hemma i digerdöden hela veckan, men jag skickade en stand-in i mitt ställe. Jag hoppas att han inte tror att *han* är den riktiga fästmannen. Han verkar ju inte så intelligent ...

Nå, jag lovar att utföra mitt framtida ämbete som kunglig gemål, rådgivare och snyltare med spänst och sunt förnuft.

Under tiden så har jag diverse musikprojekt att ta itu med. Om prinsessan Stephanie av Monaco kunde vara popstjärna på 80-talet, så kan nog jag klara av att utföra två betungande plikter samtidigt, såsom Kunglig och Artist. Jag menar *tre* plikter - jag glömde att jag är Bibliotekarie också ...

DEN PERFEKTA LÅNTAGAREN

Vad är den perfekta låntagaren? De flesta bibliotekarier skulle nog hävda, mellan skål och vägg eller i fyllan och villan, att den perfekta låntagaren är någon som aldrig sätter sin fot i ett bibliotek eller utnyttjar dess tjänster. Men om vi bortser ifrån verkligheten en stund och istället ser allt i ett rosenrött skimmer, hur kan man karakterisera Den Perfekta Låntagaren?

Underdånighet är alltid en välkommen egenskap, likaså lydaktighet och gränslös tacksamhet. Attityder som inte kan tolereras är uppkäftighet, frågvishet, oförskämdhet, näsvishet, respektlöshet och en missriktad övertygelse om att låntagaren är lika aktningsvärd som bibliotekarien.

Det är dock tillåtet för en låntagare att ställa *några* frågor. Helst enkla sådana, som bibliotekarien kan svara på direkt utan att ens behöva leta efter svaret. Sådant väcker rättmätig beundran hos låntagaren och ger bibliotekarien en stark självkänsla och en anledning till att fortsätta kliva ur sängen på mornarna och åka till jobbet.

Den idealiska situationen innefattar inga kontakter alls mellan låntagare och personal. Låntagaren letar reda på böckerna själv, lånar dem i självutlåningsapparaten och försvinner sedan omedelbart utan att drälla omkring i lokalen i onödan. Tyvärr är de flesta låntagare inte tillräckligt intelligenta för att kunna klara sig helt på egen hand så förr eller senare försöker de haffa någon ur personalen för att få hjälp. Om denne bara slår dövörat till, ignorerar låntagarens existens, håller ett snabbt och stadigt tempo och så fort som möjligt uppsöker en dörr med skylten "Endast Personal", så brukar det lösa sig.

Det har hänt att en låntagare uppfört sig exemplariskt i ett bibliotek. Senast detta inträffade var på Sundsvalls Stadsbibliotek den 4 mars 1987. Personalen där talar fortfarande om händelsen med ett lyriskt skimmer i sina anleten. Kanske kommer vi alla en dag att få uppleva något liknande i vår livstid, men man måste dock placera sina förväntningar på en rimlig nivå. Så länge som en låntagare inte talar med hög röst, spiller kaffe eller läsk, sätter tillbaka böcker på fel plats i hyllorna, har sönder bibliotekets datorer, ställer korkade frågor, stjäl böcker eller sätter eld på hela biblioteket så får man som bibliotekarie vara nöjd med låntagarens uppförande.

HEMSÖKTA BIBLIOTEK

Vi förnuftiga, rationella och intelligenta människor borde inte så lättfärdigt avspisa allt som betraktas som övernaturligt. Bara för att det inte finns minsta tillstymmelse till bevis, så betyder det inte att det inte finns själavandring, flygande tefat, pyramidkraft, telepati, levitation, jultomte eller rättvisa löner för bibliotekarier.

De flesta av Sveriges gamla biblioteksbyggnader kryllar av spöken - rastlösa själar av bibliotekarier, låntagare och andar som gått fel på väg till skärselden. Nu förtjänar det förstås att påpekas att inte alla skumma händelser i ett bibliotek härrör ifrån spöken. T ex en snart pensionsmässig tjurig bibliotekarie som tillbringat de senaste trettio åren ensam i sitt belamrade arbetsrum, kan vara nog så skrämmande som en osalig gengångare. Och de skräckinjagande ångestskrik man hör i det tomma biblioteket mitt i natten kommer förmodligen ifrån låntagare som blivit kvarglömda och inlåsta i källaren efter stängningsdags.

Trots detta så finns det bevis (tja, bevis ... men i alla fall något som kan tolkas som bevis av ett välvilligt öppet sinne ...) för att spöken existerar. Kungliga Bibliotekets chef har inte bara sina föregångares porträtt hängande på väggen, han har även deras vålnader i rummet som ständigt ligger sig i hans dagliga arbete. Vissa bibliotek blir aldrig besökta eftersom ryktet gått att det spökar där. Det kan förstås också bero på att alla böcker blivit uppätna av råttor.

Ett av den nuvarande regeringens mest angelägna och betydelsefulla vallöften var att ta itu med alla spöken, men hittills har inga åtgärder vidtagits för att lösa problemet. Privata grupper av spökjägare hyr ut sina tjänster till godtrogna bibliotekarier men dessa gör inte mycket nytta. Deras påståenden om att spökjägarnas blotta närvaro håller spökena borta skall tas med en nypa salt.

Gammalt skrock om hur man får spöken att försvinna är heller inte mycket att lita på. T ex att måla hela huset rött, att smörja in ytterporten med ister, att spela hårdrock på högsta volym hela natten, att bränna ett exemplar av Statskalendern vid fullmåne, att be TV 4 komma och göra ett reportage - inga av dessa metoder kan anses vara hundra procent tillförlitliga.

En teori finns att om man förvandlar alla bibliotek till ogästvänliga, själsdödande nästen av ångestfylld misär och depressiv emotionell armod, så kommer det att hålla alla spöken borta. Men detta fungerar ju inte på vanliga låntagare nu, så varför skulle det fungera på spöken ..?

KAFKAS KATT

AFFISCHERING TILLÅTEN

Här är några skyltar och affischer som ni kan trycka ut och sätta upp för att dölja alla fula fläckar på väggarna i era bibliotek och på era arbetsplatser.

ÄNTLIGEN SJUK

Nu har jag drabbats! Inte, som man skulle kunna tro, av förtalsåtal ifrån förnärmade bibliotekarier - utan av sjukdom ... Medan mina arbetskamrater hostande och snörvlande fallit ifrån som förkylda flugor, har jag orubbligt förblivit på min post och ensam hållit hela biblioteket igång. Men nu kan inte ens jag stå emot den digerdöds-liknande influensaepidemin ...

Som tur är så har jag lite material liggande som jag kan publicera under min konvalescensperiod. Jag kan ju inte riskera att jag i mitt feberomtöcknade tillstånd helt tappar hämningarna och skriver något elakt ...