Tack och adjö från mig, Den Brutale Bibliotekarien. Vi ses kanske igen – om den svenska förlagsindustrin har något vett i skallen …
Ett gott nytt år tillönskas alla läsare, men framförallt mig själv …
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
torsdag 31 december 2009
ADVENTSKALENDER
Tack och adjö från mig, Den Brutale Bibliotekarien. Vi ses kanske igen – om den svenska förlagsindustrin har något vett i skallen …
Ett gott nytt år tillönskas alla läsare, men framförallt mig själv …
fredag 6 november 2009
UTDRAG UR MIN BOK #3
Chefen och jag brukade äta lunch tillsammans. Chefen och jag brukade även smita ifrån notan tillsammans, vilket innebar att vi ständigt måste uppsöka nya restauranger i staden. Den här sushirestaurangen som vid stod framför, måste ha öppnat nyligen - vad jag kom ihåg så hade det legat en skoaffär i den här lokalen förut. Sushi var väl inte precis någon favoritmat hos mig direkt, jag föredrog en rejäl köttbit inramad av potatis i dess mest förädlade form - pommes frites - och grönsaker i form av ketchup och inget annat. Om jag höll för näsan, blundade och intalade mig själv att jag åt marshmallows, så gick det kanske att få ner de råa fiskbitarna. Chefen och jag hade dock viktiga saker att diskutera nu, vilket tacksamt nog kunde distrahera mig ifrån den primitiva födan.
- Jaha, sa jag när vi slagit oss ned vid ett bord nära ingången och gjort våra beställningar. Fullt med låntagare i biblioteket igen till hösten?
- Ja, det är ju själva fan! Varför ska folk nödvändigtvis gå till ett bibliotek när de vill låna böcker ..?
- Behöver vi mera personal?
- Vilka är det som jobbar hos oss nu?
- Vet du inte det?
Nog för att Chefen var självupptagen och allmänt förvirrad, men nog borde han väl i alla fall kunna hålla koll på vilka som ingick i hans biblioteks dagliga arbetsstyrka.
- Var det inte någon som dog? sa Chefen med munnen full med mat.
- Ja - George ... han är inte kvar ...
- Bra.
- Sen har vi Lisa i låneexpeditionen ...
- Vem?
- Lisa Minelli.
- Sånge ...
- Nej, inte sångerskan. Hon stavar Liza med Z. Medelålders proper dam, alltid klädd helt i lila. Du måste ha sett henne i ögonvrån åtminstone någon gång.
- Hmmm. Vet hon vem jag är?
- Alla vet vem du är ...
- Finns det nån mer?
- Ja - Joanna ...
- Hur mycket?
- JOANNA. Ung tjej, nervöst lagd, sitter bara på sitt rum hela dagarna, säger aldrig någonting.
- Och du tycker det är konstigt att jag inte kommer ihåg personalen ..?
- OK, Joanna är lite speciell. Men om vi nu ska få en massa seriösa låntagare hit så måste vi ha seriösa bibliotekarier också.
- Är den där bruden kvar?
- Vilken brud?
- Den där blonda snaggade tjejen ... med snygg figur …
- Jag har ingen aning om vem du menar ...
Jag föredrog att inte bli påmind om kvinnor som på ett eller annat vis förolämpat mig - vilket hittills inkluderade alla kvinnor jag någonsin träffat, privat eller yrkesmässigt.
- Aldrig funnits någon sådan hos oss, sa jag oberört.
- OK, jag har säkert misstagit mig. Kunde ha svurit på att ... nå, vilka nya personer behöver vi?
- Ja, själv är jag ju fullständigt överbelastad med arbete som det redan är, så vi behöver fler bibliotekarier som kan ta hand om informationsdisken och låntagarundervisningen. Och så någon mer i låneexpeditionen som kan byta av Lisa. Om Joanna tar hand om katalogiseringen och fjärrlånen, så kanske det behövs några personer till som nyförvärvar och några som tar pass vid lånedisken ...
- Hur många blir det?
- Fjorton ..?
- Fyra räcker nog. Vi kan inte lägga alla nya pengar som vi nu får på litteratur och personal. Jag vill ha ett barskåp i mitt arbetsrum. Och ett nytt biljardbord, det gamla gick sönder när jag sov på det. Och vi skulle behöva en ny bowlingbana - de där kinesiska studenterna sprängde ju den förra ...
- Tur att laboratorierna var i det andra huset och inte i biblioteksbyggnaden ...
- Tycker du att jag ska hålla ett personalmöte med alla?
- Nu tar du väl ändå i ...
- Jag har hört att andra chefer gör det. Ganska ofta också tydligen. Skulle vara kul att pröva på nåt sånt nångång ...
- Är du säker på att du verkligen vill utsätta dig för andra människor? Och tvärtom ..?
- Hade vi inte möten förr i världen? Nån gammal kärring som höll i dem ...
- Ja, Elisabet - hon skötte hela biblioteket så att du slapp.
- Vem har skött biblioteket sedan dess?
- Jag tror faktiskt inte att det har behövts skötas. Marti ... jag menar, en viss person höll i trådarna ett tag, men annars så har allt rullat på av sig självt. Jag har försökt att se till så att det praktiska arbetet fungerat.
- Vad skulle jag ta mig till utan dig ..?
- Det tål inte ens att spekuleras över. Nå, jag tycker att vi anställer de här åtta personerna ...
- Fyra.
- ... fyra personerna under sommaren och fördelar arbetsuppgifterna bland dem. Sedan kan vi ha ett stort personalmöte i höst med allihopa. Som en planering inför verksamhetens strukturering. Eller en diskussion om personalfrämjande åtgärder.
- Det där är ord som jag känner igen ...
- Jag vet, de brukar förekomma i arbetslivet. Vi kan ju låtsas att vi också tillhör arbetslivet.
- OK, det här låter bra, tycker jag. Ska du springa åt höger eller vänster?
- Jag tar vänster.
Chefen och jag reste oss blixtsnabbt ifrån matbordet och sprang rakt ut från restaurangen. Chefen försvann gatan upp till höger och jag sprang nedåt stan, in bland smågatorna. Personalen i restaurangen reagerade för långsamt och kunde bara stå ute på gatan och skrika efter oss.
- Jaha, sa jag när vi slagit oss ned vid ett bord nära ingången och gjort våra beställningar. Fullt med låntagare i biblioteket igen till hösten?
- Ja, det är ju själva fan! Varför ska folk nödvändigtvis gå till ett bibliotek när de vill låna böcker ..?
- Behöver vi mera personal?
- Vilka är det som jobbar hos oss nu?
- Vet du inte det?
Nog för att Chefen var självupptagen och allmänt förvirrad, men nog borde han väl i alla fall kunna hålla koll på vilka som ingick i hans biblioteks dagliga arbetsstyrka.
- Var det inte någon som dog? sa Chefen med munnen full med mat.
- Ja - George ... han är inte kvar ...
- Bra.
- Sen har vi Lisa i låneexpeditionen ...
- Vem?
- Lisa Minelli.
- Sånge ...
- Nej, inte sångerskan. Hon stavar Liza med Z. Medelålders proper dam, alltid klädd helt i lila. Du måste ha sett henne i ögonvrån åtminstone någon gång.
- Hmmm. Vet hon vem jag är?
- Alla vet vem du är ...
- Finns det nån mer?
- Ja - Joanna ...
- Hur mycket?
- JOANNA. Ung tjej, nervöst lagd, sitter bara på sitt rum hela dagarna, säger aldrig någonting.
- Och du tycker det är konstigt att jag inte kommer ihåg personalen ..?
- OK, Joanna är lite speciell. Men om vi nu ska få en massa seriösa låntagare hit så måste vi ha seriösa bibliotekarier också.
- Är den där bruden kvar?
- Vilken brud?
- Den där blonda snaggade tjejen ... med snygg figur …
- Jag har ingen aning om vem du menar ...
Jag föredrog att inte bli påmind om kvinnor som på ett eller annat vis förolämpat mig - vilket hittills inkluderade alla kvinnor jag någonsin träffat, privat eller yrkesmässigt.
- Aldrig funnits någon sådan hos oss, sa jag oberört.
- OK, jag har säkert misstagit mig. Kunde ha svurit på att ... nå, vilka nya personer behöver vi?
- Ja, själv är jag ju fullständigt överbelastad med arbete som det redan är, så vi behöver fler bibliotekarier som kan ta hand om informationsdisken och låntagarundervisningen. Och så någon mer i låneexpeditionen som kan byta av Lisa. Om Joanna tar hand om katalogiseringen och fjärrlånen, så kanske det behövs några personer till som nyförvärvar och några som tar pass vid lånedisken ...
- Hur många blir det?
- Fjorton ..?
- Fyra räcker nog. Vi kan inte lägga alla nya pengar som vi nu får på litteratur och personal. Jag vill ha ett barskåp i mitt arbetsrum. Och ett nytt biljardbord, det gamla gick sönder när jag sov på det. Och vi skulle behöva en ny bowlingbana - de där kinesiska studenterna sprängde ju den förra ...
- Tur att laboratorierna var i det andra huset och inte i biblioteksbyggnaden ...
- Tycker du att jag ska hålla ett personalmöte med alla?
- Nu tar du väl ändå i ...
- Jag har hört att andra chefer gör det. Ganska ofta också tydligen. Skulle vara kul att pröva på nåt sånt nångång ...
- Är du säker på att du verkligen vill utsätta dig för andra människor? Och tvärtom ..?
- Hade vi inte möten förr i världen? Nån gammal kärring som höll i dem ...
- Ja, Elisabet - hon skötte hela biblioteket så att du slapp.
- Vem har skött biblioteket sedan dess?
- Jag tror faktiskt inte att det har behövts skötas. Marti ... jag menar, en viss person höll i trådarna ett tag, men annars så har allt rullat på av sig självt. Jag har försökt att se till så att det praktiska arbetet fungerat.
- Vad skulle jag ta mig till utan dig ..?
- Det tål inte ens att spekuleras över. Nå, jag tycker att vi anställer de här åtta personerna ...
- Fyra.
- ... fyra personerna under sommaren och fördelar arbetsuppgifterna bland dem. Sedan kan vi ha ett stort personalmöte i höst med allihopa. Som en planering inför verksamhetens strukturering. Eller en diskussion om personalfrämjande åtgärder.
- Det där är ord som jag känner igen ...
- Jag vet, de brukar förekomma i arbetslivet. Vi kan ju låtsas att vi också tillhör arbetslivet.
- OK, det här låter bra, tycker jag. Ska du springa åt höger eller vänster?
- Jag tar vänster.
Chefen och jag reste oss blixtsnabbt ifrån matbordet och sprang rakt ut från restaurangen. Chefen försvann gatan upp till höger och jag sprang nedåt stan, in bland smågatorna. Personalen i restaurangen reagerade för långsamt och kunde bara stå ute på gatan och skrika efter oss.
torsdag 29 oktober 2009
UTDRAG UR MIN BOK #2
Det destruktiva och sinnessjuka beteendet hos min hustru och kollega Martina kunde jag stå ut med hemma - vad som var värre var att hon orsakade störningar på jobbet. Chefen hade alltså gett henne uppdraget att införskaffa ny litteratur till vårt bibliotek, ett uppdrag som hon utförde ytterst noggrant och kunnigt. Hon köpte in material som tilltalade flera olika grupper av låntagare - studenter på humaniorabaserade universitetsutbildningar, folkbibliotekslåntagare, lärare och forskare. Kort sagt - vårt bibliotek började fyllas med människor som ville låna våra böcker. Något sådant hade vi inte upplevt här förut och ingen i personalen var van vid att handskas med sådana ovälkomna avbrott i den dagliga rutinen. Ingen förutom Martina, som i egenskap av erfaren informationsbibliotekarie hjälpte alla besökare till rätta på ett effektivt, kompetent och kundserviceinriktat vis. Hennes strikta utseende och allmänt barska uppsyn överenstämde med vad de flesta utomstående personer förknippade med bibliotekarier, så hennes stränga förhållningssätt skrämde inte bort någon.
Chefen höll på att bli alldeles förtvivlad, han hade vant sig vid folktomma lokaler utan ljud eller några som helst störande moment - nu fanns det plötsligt människor överallt i hans väg och de stod även utanför hans arbetsrum och pratade högljutt. Detta störde hans koncentration när han planerade världsförbättrande åtgärder. Han kunde förstå varför universitetsbiblioteket i A-stad hade dumpat Martina hos honom - ingen står i längden ut med en arbetskamrat som höjer arbetskvaliteten till en nivå som alla andra också måste leva upp till ...
Jag själv blev nu tvungen att för första gången utföra mitt arbete. Meningen var att jag skulle sitta i informationsdisken och svara på frågor. Det förstår alla hur orimligt detta verkade. En strid ström av kunskapsförsvagade fåntrattar bildade kö framför mitt bord och krävde svar på frågor, där svaren antingen var självklara för varje normalt funtad person eller helt saknade relevans för någon nu levande människa. Det hjälpte inte ens att jag försökte verka disträ, sur, upptagen eller allmänt folkilsken - alla låntagare betraktade detta som fullt normalt beteende hos en bibliotekarie och fortsatte att flockas vid min informationsdisk.
Martina började tillbringa allt mera tid på resande fot och någon kunnig person måste därför rycka in som ersättare för henne på vårt bibliotek för att hålla igång den dagliga driften. Det stod klart för alla tämligen omgående att jag inte var den personen, så en snabb nyrekrytering måste återigen ske. Vår vaktpost Elisabet som hittills hållit stånd mot barbarerna framför lånedisken, kände nu att hon inte längre orkade med anstormingen av nytillkomna låntagare och hon beslöt sig nu för att äntligen gå i pension. Hon ersattes med Lisa Minelli (nej, inte sångerskan - hon stavar Liza med Z), en elegant kvinna i övre medelåldern som alltid var klädd helt i lila från topp till tå. Hon var så pass kunnig och effektiv att hon fick ta över mina arbetsuppgifter också. Jag ägnade istället min arbetstid åt låntagarundervisning - det vill säga, jag talade om för låntagarna hur de själva skulle söka all information på nätet istället för att störa personalen, i synnerhet mig.
Chefen var vid denna tid i fullständigt upplösningstillstånd. Jag fick vid två tillfällen handgripligen hindra honom från att gå loss på låntagarna med en golfklubba. Han stod inte ut med allt detta spring i lokalerna - det skulle vara tyst i hans bibliotek och framförallt folktomt. Hans beteende hade blivit om möjligt ännu mer bisarrt på sistone - han satte upp oläsliga och obegripliga plakat med ordningsregler överallt i biblioteket, han brukade klä ut sig till poliskonstapel, han försökte åka skateboard för att så snabbt som möjligt ta sig ifrån personalrummet till sitt arbetsrum (vilket alltid slutade med en våldsam krasch i närmaste bokhylla), han började återigen laga mat i biblioteket men detta drog bara till sig ännu fler nyfikna personer, han installerade en stupstock för att sätta högljudda låntagare i (jag lyckades övertala honom om att inte installera en giljotin) och han började med skrikande högläsning ur slumpvis utvalda böcker, vilket dock fick studenterna att samlas omkring honom som om han var en sagotant. Till slut låste han in sig på sitt arbetsrum och vägrade att komma ut överhuvudtaget. Han beställde en bajamaja som ställdes precis utanför hans dörr.
Mina egna försök att skrämma bort låntagarna misslyckades också - jag försökte se till så att de konsekvent alltid fick fel svar på alla sina frågor, men det var det aldrig någon som upptäckte. Jag kedjade fast två rabiata attackhundar vid entrén som hade en viss effekt på minskandet av besöksantalet, tills de en dag rymde och bet ihjäl folk ute på stan. Jag anordnade även konserter med hårdrockband i biblioteket, men det drog bara till sig ännu fler oönskade element.
De dagar som Martina hade tid att vara på biblioteket strömmade det till extra mycket folk som ville vistas i hennes upplysta närhet. Jag konstaterade kallt om vi skulle ha någon chans att kunna återgå till det normala i biblioteket så måste Martina bort.
Chefen höll på att bli alldeles förtvivlad, han hade vant sig vid folktomma lokaler utan ljud eller några som helst störande moment - nu fanns det plötsligt människor överallt i hans väg och de stod även utanför hans arbetsrum och pratade högljutt. Detta störde hans koncentration när han planerade världsförbättrande åtgärder. Han kunde förstå varför universitetsbiblioteket i A-stad hade dumpat Martina hos honom - ingen står i längden ut med en arbetskamrat som höjer arbetskvaliteten till en nivå som alla andra också måste leva upp till ...
Jag själv blev nu tvungen att för första gången utföra mitt arbete. Meningen var att jag skulle sitta i informationsdisken och svara på frågor. Det förstår alla hur orimligt detta verkade. En strid ström av kunskapsförsvagade fåntrattar bildade kö framför mitt bord och krävde svar på frågor, där svaren antingen var självklara för varje normalt funtad person eller helt saknade relevans för någon nu levande människa. Det hjälpte inte ens att jag försökte verka disträ, sur, upptagen eller allmänt folkilsken - alla låntagare betraktade detta som fullt normalt beteende hos en bibliotekarie och fortsatte att flockas vid min informationsdisk.
Martina började tillbringa allt mera tid på resande fot och någon kunnig person måste därför rycka in som ersättare för henne på vårt bibliotek för att hålla igång den dagliga driften. Det stod klart för alla tämligen omgående att jag inte var den personen, så en snabb nyrekrytering måste återigen ske. Vår vaktpost Elisabet som hittills hållit stånd mot barbarerna framför lånedisken, kände nu att hon inte längre orkade med anstormingen av nytillkomna låntagare och hon beslöt sig nu för att äntligen gå i pension. Hon ersattes med Lisa Minelli (nej, inte sångerskan - hon stavar Liza med Z), en elegant kvinna i övre medelåldern som alltid var klädd helt i lila från topp till tå. Hon var så pass kunnig och effektiv att hon fick ta över mina arbetsuppgifter också. Jag ägnade istället min arbetstid åt låntagarundervisning - det vill säga, jag talade om för låntagarna hur de själva skulle söka all information på nätet istället för att störa personalen, i synnerhet mig.
Chefen var vid denna tid i fullständigt upplösningstillstånd. Jag fick vid två tillfällen handgripligen hindra honom från att gå loss på låntagarna med en golfklubba. Han stod inte ut med allt detta spring i lokalerna - det skulle vara tyst i hans bibliotek och framförallt folktomt. Hans beteende hade blivit om möjligt ännu mer bisarrt på sistone - han satte upp oläsliga och obegripliga plakat med ordningsregler överallt i biblioteket, han brukade klä ut sig till poliskonstapel, han försökte åka skateboard för att så snabbt som möjligt ta sig ifrån personalrummet till sitt arbetsrum (vilket alltid slutade med en våldsam krasch i närmaste bokhylla), han började återigen laga mat i biblioteket men detta drog bara till sig ännu fler nyfikna personer, han installerade en stupstock för att sätta högljudda låntagare i (jag lyckades övertala honom om att inte installera en giljotin) och han började med skrikande högläsning ur slumpvis utvalda böcker, vilket dock fick studenterna att samlas omkring honom som om han var en sagotant. Till slut låste han in sig på sitt arbetsrum och vägrade att komma ut överhuvudtaget. Han beställde en bajamaja som ställdes precis utanför hans dörr.
Mina egna försök att skrämma bort låntagarna misslyckades också - jag försökte se till så att de konsekvent alltid fick fel svar på alla sina frågor, men det var det aldrig någon som upptäckte. Jag kedjade fast två rabiata attackhundar vid entrén som hade en viss effekt på minskandet av besöksantalet, tills de en dag rymde och bet ihjäl folk ute på stan. Jag anordnade även konserter med hårdrockband i biblioteket, men det drog bara till sig ännu fler oönskade element.
De dagar som Martina hade tid att vara på biblioteket strömmade det till extra mycket folk som ville vistas i hennes upplysta närhet. Jag konstaterade kallt om vi skulle ha någon chans att kunna återgå till det normala i biblioteket så måste Martina bort.
onsdag 21 oktober 2009
UTDRAG UR MIN BOK #1
- Min käre Hägar! utbrast rektor Svemming hjärtligt när Hägar Moutt kom in på rektorns luxuösa kontor.
Hägar tittade sig förvånat omkring för att se om det fanns någon mer Hägar i rummet.
- Du och jag har ju haft våra konflikter, fortsatte Svemming obesvärat. Men det är dags att vi lägger våra meningsskiljaktigheter åt sidan och istället ser framåt. Nu är det en dynamisk tid – det gäller att hänga med tåget ...
- Tåget? sa Moutt som inte åkt tåg sedan han var barn.
- Framtidståget, bäste bror!
- Är det sådana där snabbtåg som de har i Japan ..?
- Javisst, varför inte? Huvudsaken är att vi är med, Hägar! Universitetet måste synas på kartan ..!
- Det gör vi också ... jag kollade senast i morse ...
- Framtiden tillhör dem som kan förutsäga och utnyttja de kommande strukturella förändringarna i samhällsbilden.
- Jaha ...
- Diversering, konflaktering och konsolidering!
- Konfla ..?
Svemming reste sig ifrån skrivbordet och stegade fram till Moutt som såg om möjligt ännu mera förvirrad ut än vanligt. Moutt ryktes upp ur fåtöljen och eskorterades fram till det gigantiska panoramafönstret bakom skrivbordet. Man kunde se hela universitetsparken utanför - full med stulna och sönderslagna cyklar, över tio års ansamling av ej bortplockat skräp samt studenter som hade sex bland buskarna. Svemming valde snabbt ett annat fönster istället och pekade på den halvt fallfärdiga biblioteksbyggnaden, som till skillnad på alla andra byggnader på universitetsområdet ännu inte ansetts behöva en uppfräschning.
- Du är väl intresserad av bibliotek, Hägar, inte sant ..?
- Är jag ..?
- Javisst. Där har vi den rätta intellektuella miljön för skarpa hjärnor såsom din! Du får inte slösa bort din begåvning på verksamhet som inte är värdig din enormt kreativa kapacitet. Du hör hemma bland universitetets spjutspetsforskning, bland de intellektuella giganterna på biblioteket ...
Moutt ryste lätt. Till och med han var rädd för överbibliotekarien Wilda Dagenham.
- Men Wilda har hotat med polis om jag sätter min fot i biblioteket igen efter vad jag gjorde där förra året ...
- Bäste bror! Vad biblioteket behöver är en ny fräsch struktur – långt bort ifrån alla inskränkta och bakåtsträvande gamla nuckors inflytande. Ett helt nytt bibliotek som du kan bygga upp precis som du vill ha det! Hur många får en sån här chans? Du kan sätta din egen prägel på en av samhällets viktigaste kulturella samlingspunkter!
- Vilken då ..?
- Biblioteket förstås! Ett alldeles nybyggt bibliotek, helt anpassat för de nya utbildningarna i B-stad.
- Vänta nu ... försöker du dumpa mig i B-stad?!
- Inte alls, käre vän! Tänk inte så negativt – det här är något helt nytt. En ny början – för alla, men framförallt för dig personligen. Du blir chef ...
Svemming hade just sagt det förlösande ordet. Mer än något annat så ville Moutt bli Chef. Chef med stort C. En Upplyst Härskare. En Älskad Ledare. Ondskans Betvingare och Kulturens Hänförare. Eller åtminstone Avdelningschef, om så bara för ett filialbibliotek. Vem visste vad det kunde leda till ...
- Hur stort är biblioteket?
- Hur stort du vill! Vi bygger det efter dina önskemål!
- Öh ...jaha ...
Svemming rullade ut en stor arkitektritning föreställande en av de gigantiska gamla fabriksbyggnaderna i B-stads innerstad som skulle konverteras till lärosäte.
- Räcker det med ett hus? frågade Svemming vänligt.
Moutt började få en hisnande känsla i magen, ungefär som när han ätit för mycket inlagd sill. Tanken var svindlade för honom - ett alldeles eget bibliotek! Med oinskränkt makt över liv och död hos personal och låntagare ...
- Vi forcerar bygget så vi beräknar att vara klara till nyåret, fortsatte Svemming medan Moutt stod och svajade bredvid honom, alldeles överväldigad. Vi köper helt ny inredning och massor med bokhyllor. Till att börja med får du hundra tusen kronor att köpa in ny litteratur för och ...
- Jag accepterar högtidligen utnämningen!
Moutt var nära att göra honnör - hans minnen ifrån militärtjänstgöringen när han som underbefäl kunde ge order till underlydande soldater kors och tvärs utan rim och reson, strömmade tillbaka och fyllde honom med en angenäm känsla av självförverkligande.
- Utmärkt! utropade Svemming med ett belåtet flin inombords. Fort - skriv på det här anställningskontraktet ..!
Moutt skrev under pappret utan att läsa det och både han och Svemming stod och myste av tillfredsställelse.
Hägar tittade sig förvånat omkring för att se om det fanns någon mer Hägar i rummet.
- Du och jag har ju haft våra konflikter, fortsatte Svemming obesvärat. Men det är dags att vi lägger våra meningsskiljaktigheter åt sidan och istället ser framåt. Nu är det en dynamisk tid – det gäller att hänga med tåget ...
- Tåget? sa Moutt som inte åkt tåg sedan han var barn.
- Framtidståget, bäste bror!
- Är det sådana där snabbtåg som de har i Japan ..?
- Javisst, varför inte? Huvudsaken är att vi är med, Hägar! Universitetet måste synas på kartan ..!
- Det gör vi också ... jag kollade senast i morse ...
- Framtiden tillhör dem som kan förutsäga och utnyttja de kommande strukturella förändringarna i samhällsbilden.
- Jaha ...
- Diversering, konflaktering och konsolidering!
- Konfla ..?
Svemming reste sig ifrån skrivbordet och stegade fram till Moutt som såg om möjligt ännu mera förvirrad ut än vanligt. Moutt ryktes upp ur fåtöljen och eskorterades fram till det gigantiska panoramafönstret bakom skrivbordet. Man kunde se hela universitetsparken utanför - full med stulna och sönderslagna cyklar, över tio års ansamling av ej bortplockat skräp samt studenter som hade sex bland buskarna. Svemming valde snabbt ett annat fönster istället och pekade på den halvt fallfärdiga biblioteksbyggnaden, som till skillnad på alla andra byggnader på universitetsområdet ännu inte ansetts behöva en uppfräschning.
- Du är väl intresserad av bibliotek, Hägar, inte sant ..?
- Är jag ..?
- Javisst. Där har vi den rätta intellektuella miljön för skarpa hjärnor såsom din! Du får inte slösa bort din begåvning på verksamhet som inte är värdig din enormt kreativa kapacitet. Du hör hemma bland universitetets spjutspetsforskning, bland de intellektuella giganterna på biblioteket ...
Moutt ryste lätt. Till och med han var rädd för överbibliotekarien Wilda Dagenham.
- Men Wilda har hotat med polis om jag sätter min fot i biblioteket igen efter vad jag gjorde där förra året ...
- Bäste bror! Vad biblioteket behöver är en ny fräsch struktur – långt bort ifrån alla inskränkta och bakåtsträvande gamla nuckors inflytande. Ett helt nytt bibliotek som du kan bygga upp precis som du vill ha det! Hur många får en sån här chans? Du kan sätta din egen prägel på en av samhällets viktigaste kulturella samlingspunkter!
- Vilken då ..?
- Biblioteket förstås! Ett alldeles nybyggt bibliotek, helt anpassat för de nya utbildningarna i B-stad.
- Vänta nu ... försöker du dumpa mig i B-stad?!
- Inte alls, käre vän! Tänk inte så negativt – det här är något helt nytt. En ny början – för alla, men framförallt för dig personligen. Du blir chef ...
Svemming hade just sagt det förlösande ordet. Mer än något annat så ville Moutt bli Chef. Chef med stort C. En Upplyst Härskare. En Älskad Ledare. Ondskans Betvingare och Kulturens Hänförare. Eller åtminstone Avdelningschef, om så bara för ett filialbibliotek. Vem visste vad det kunde leda till ...
- Hur stort är biblioteket?
- Hur stort du vill! Vi bygger det efter dina önskemål!
- Öh ...jaha ...
Svemming rullade ut en stor arkitektritning föreställande en av de gigantiska gamla fabriksbyggnaderna i B-stads innerstad som skulle konverteras till lärosäte.
- Räcker det med ett hus? frågade Svemming vänligt.
Moutt började få en hisnande känsla i magen, ungefär som när han ätit för mycket inlagd sill. Tanken var svindlade för honom - ett alldeles eget bibliotek! Med oinskränkt makt över liv och död hos personal och låntagare ...
- Vi forcerar bygget så vi beräknar att vara klara till nyåret, fortsatte Svemming medan Moutt stod och svajade bredvid honom, alldeles överväldigad. Vi köper helt ny inredning och massor med bokhyllor. Till att börja med får du hundra tusen kronor att köpa in ny litteratur för och ...
- Jag accepterar högtidligen utnämningen!
Moutt var nära att göra honnör - hans minnen ifrån militärtjänstgöringen när han som underbefäl kunde ge order till underlydande soldater kors och tvärs utan rim och reson, strömmade tillbaka och fyllde honom med en angenäm känsla av självförverkligande.
- Utmärkt! utropade Svemming med ett belåtet flin inombords. Fort - skriv på det här anställningskontraktet ..!
Moutt skrev under pappret utan att läsa det och både han och Svemming stod och myste av tillfredsställelse.
torsdag 20 augusti 2009
FRÅN SVENSKA TILL SVENSKA
En sista omgång litteraturmisshandel för denna gång, tack till Google Translate.
Klas Östergren: Fantomerna
Eftersom han ännu inte fått tag på Nadja vare sig per telefon eller brev, så gick han varje dag upp till hennes dörr och ringde på.
Jag har Nadja eller via telefon eller e-post, så det gick till dörren och en stege för varje dag.
Kommentar: En av översättningarna bytte tydligen ut brev mot e-post - Google Translate inte bara översätter, den moderniserar också.
Leif GW Persson: Samhällsbärarna
Vår tid känner inte nåden. Han låg prydligt uppbäddad med kanten på påslakanet sträckt under hakan och armarna vilande efter sidorna ovanpå täcket. Rummet var också trevligt, alls icke något typiskt sjukrum.
Jag vet att generositet i vår tid. Den rena sidan av filten under armen påslakanet samlas på sidan av hakan och utbildning. I detta rum, alla på sjukhuset är typiskt.
Kommentar: I sjukhusrum är det typiskt att påslakanet samlas på sidan av hakan. Man får vara glad att filten åtminstone har en ren sida.
C.J.L. Almquist: Drottningens juvelsmycke
Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?
Dubbla duell jalousier som helst, men en intressant upplevelse i hjärtat av en storm eller brand?
Kommentar: Alla översättningar hade problem med dueller och dubbel-jalousier och till slut blev det ett ord av det hela. Hur klart som helst.
Liza Marklund: Den röda vargen
Han hade aldrig tålt att se blod. Det var något med konsistensen, trögflytande och pulserande. Han insåg att det var irrationellt, särskilt för en sådan som han.
Han hade aldrig se blod. Det är något med den konsekvens, viskositet och livet. Han är omöjlig, därför, särskilt för honom.
Kommentar: Jo, jo - viskositet är inte att leka med …
PC Jersild: Babels hus
Enskede sjukhus hade 1979 ett upptagningsområde som grovt sett omfattade nordvästra delarna av södra Storstockholm. Bebyggelsen i detta område var blandad.
Enskede sjukhus i 1979-bassäng, inklusive Sydväst norra Storstockholm. Byggindustrin har varit blandade.
Kommentar: Jag vet att byggindustrin var inblandad i skandalen med de undermåliga bassängerna på Enskede sjukhus 1979.
Ken Kesey: Gökboet
Dom är där ute. Svarta gossar i vita uniformer och dom är där ute före mig för att begå sina horiska gärningar i korridoren och svabba upp efter sig innan jag kommer på dom.
Dem. Svart barn i vita uniformer, bomull löpare och horiska handling begåtts framför mig innan.
Kommentar: Ordet ”horiska” följde med genom alla översättningar, det begreppet finns tydligen på alla språk.
Georges Simenon: Klockorna i Bicêtre
Klockan är åtta på kvällen. För miljoner människor, var och en i sin stad, i den lilla värld som de har skapat åt sig eller där de hankar sig fram, lider en alldeles bestämd dag mot sitt slut, kall och dimmig. Det är onsdagen den tredje februari.
8 är en klocka på natten. Miljoner människor i sin stad. Världen är liten och när de samlades för att skapa sina egna i slutet av lidande är mycket specifika datum och kall dimma. Detta är den tredje onsdagen i månaden 2.
Kommentar: När jag är i slutet av mitt lidande ska jag också skapa en egen värld. Jag återkommer med specifikt datum.
Hjalmar Söderberg: Doktor Glas
Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen. Först på kvällen lever man upp en smula.
Jag har aldrig sett en sommar. Austalo temperaturen i maj efter en hel dag, ett tjockt moln av damm är särskilt önskvärt gator och torg. Bara lite nattliv.
Kommentar: Ett tjockt moln av damm är effektivt för att hålla nattlivet i schack.
Klas Östergren: Fantomerna
Eftersom han ännu inte fått tag på Nadja vare sig per telefon eller brev, så gick han varje dag upp till hennes dörr och ringde på.
Jag har Nadja eller via telefon eller e-post, så det gick till dörren och en stege för varje dag.
Kommentar: En av översättningarna bytte tydligen ut brev mot e-post - Google Translate inte bara översätter, den moderniserar också.
Leif GW Persson: Samhällsbärarna
Vår tid känner inte nåden. Han låg prydligt uppbäddad med kanten på påslakanet sträckt under hakan och armarna vilande efter sidorna ovanpå täcket. Rummet var också trevligt, alls icke något typiskt sjukrum.
Jag vet att generositet i vår tid. Den rena sidan av filten under armen påslakanet samlas på sidan av hakan och utbildning. I detta rum, alla på sjukhuset är typiskt.
Kommentar: I sjukhusrum är det typiskt att påslakanet samlas på sidan av hakan. Man får vara glad att filten åtminstone har en ren sida.
C.J.L. Almquist: Drottningens juvelsmycke
Tider av dueller och dubbel-jalousier, vilka tider likväl av intressanta äventyr, vilka tider av storm kring lockarna och eld i hjärtat?
Dubbla duell jalousier som helst, men en intressant upplevelse i hjärtat av en storm eller brand?
Kommentar: Alla översättningar hade problem med dueller och dubbel-jalousier och till slut blev det ett ord av det hela. Hur klart som helst.
Liza Marklund: Den röda vargen
Han hade aldrig tålt att se blod. Det var något med konsistensen, trögflytande och pulserande. Han insåg att det var irrationellt, särskilt för en sådan som han.
Han hade aldrig se blod. Det är något med den konsekvens, viskositet och livet. Han är omöjlig, därför, särskilt för honom.
Kommentar: Jo, jo - viskositet är inte att leka med …
PC Jersild: Babels hus
Enskede sjukhus hade 1979 ett upptagningsområde som grovt sett omfattade nordvästra delarna av södra Storstockholm. Bebyggelsen i detta område var blandad.
Enskede sjukhus i 1979-bassäng, inklusive Sydväst norra Storstockholm. Byggindustrin har varit blandade.
Kommentar: Jag vet att byggindustrin var inblandad i skandalen med de undermåliga bassängerna på Enskede sjukhus 1979.
Ken Kesey: Gökboet
Dom är där ute. Svarta gossar i vita uniformer och dom är där ute före mig för att begå sina horiska gärningar i korridoren och svabba upp efter sig innan jag kommer på dom.
Dem. Svart barn i vita uniformer, bomull löpare och horiska handling begåtts framför mig innan.
Kommentar: Ordet ”horiska” följde med genom alla översättningar, det begreppet finns tydligen på alla språk.
Georges Simenon: Klockorna i Bicêtre
Klockan är åtta på kvällen. För miljoner människor, var och en i sin stad, i den lilla värld som de har skapat åt sig eller där de hankar sig fram, lider en alldeles bestämd dag mot sitt slut, kall och dimmig. Det är onsdagen den tredje februari.
8 är en klocka på natten. Miljoner människor i sin stad. Världen är liten och när de samlades för att skapa sina egna i slutet av lidande är mycket specifika datum och kall dimma. Detta är den tredje onsdagen i månaden 2.
Kommentar: När jag är i slutet av mitt lidande ska jag också skapa en egen värld. Jag återkommer med specifikt datum.
Hjalmar Söderberg: Doktor Glas
Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen. Först på kvällen lever man upp en smula.
Jag har aldrig sett en sommar. Austalo temperaturen i maj efter en hel dag, ett tjockt moln av damm är särskilt önskvärt gator och torg. Bara lite nattliv.
Kommentar: Ett tjockt moln av damm är effektivt för att hålla nattlivet i schack.
tisdag 18 augusti 2009
FRÅN SVENSKA TILL SVENSKA
Här kommer flera litteraturförbättringar via Google Translate.
Karin Boye: Kallocain
Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många” får läsa den - eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är
I den här boken, jag tror en hel del arbete. Om jag var "många" kan läsa - så jag säger gå ut slumpmässigt och jag mycket naturligt, utan jobb började det faktiskt riktas det inte klart.
Kommentar: Om jag också var ”många” så skulle jag läsa min blogg ofta för att öka besöksstatistiken …
Stig Claesson: Henrietta ska du också glömma
I går slog jag sönder den förbannade gamla pinnsoffan. Mitt under högmässan. Församlingen var halvvägs inne i välsignelsen.
I går bad jag att bryta den blodiga gammal soffa. I offentligt. Generalförsamlingen är i hjärtat av en välsignelse.
Kommentar: För att rekapitulera – generalförsamlingen gav mig sin välsignelse, efter att jag bett om att offentligt få bryta sönder min nedblodade gamla soffa.
August Strindberg: Hemsöborna
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen
Han hade kommit till snöstorm, som en asket på natten var huvudet.
Kommentar: Det vet man ju hur asketer är på nätterna …
Jan Guillou: Tempelriddaren
I den heliga sorgemånaden Moharram, som vid denna tid inföll när sommaren var som hetast, i år 575 efter Hijra, som de vantroende kallade Anno Domino 1177, sände Gud sin mest egendomliga räddning till den av hans troende som han älskade mest.
Under den här tiden på sommaren, Hijra år 575, då namnet Domino Anno 1177 Moharram vantroende. Tyvärr har Gud i den heliga månaden varm, Gud, de trogna, som han skickat en hel del beröm från de mest populära.
Kommentar: Jag har också fått en hel del beröm från de mest populära …
William Blake: En ö på månen
På månen finns en viss ö, som ligger nära en mäktig kontinent och denna lilla ö tycks i någon mån påminna om England och vad som är ännu märkligare är att folken är så lika och språken så enahanda att man kunde tro att man var bland sina vänner.
Några månader senare, på ön nära fastlandet, ön till minne av England, förvånande nog, i flera språk, vi är vänner, så att människor kan bygga långtråkigt var slutsatsen.
Kommentar: Jag tror faktiskt att ni får jobba lite mera på den slutsatsen.
Aldous Huxley: Du sköna nya värld
En låg, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången lästes orden: Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran och i en sköld världsstatens motto: Gemenskap, identitet, stabilitet.
Endast 30-4, en liten, grå byggnad. Inträde till ytterdörren och skyltar, samt utbildning. Den nationella identiteten är mottot för den världen stabilitet, ord: Jag läste i hjärtat av London.
Kommentar: Jag läste i hjärtat av Linköping och blev inte klokare för det.
Kurt Vonnegut: Slakthus 5
Allt detta har hänt, mer eller mindre. Det som har med kriget att göra är i varje fall ganska sant. En karl som jag kände blev verkligen skjuten i Dresden därför att han hade tagit en tekanna som inte var hans.
Det hände mer eller mindre. Vad är ett krig som är mycket sant i alla fall. Jag sköt en man i Dresden, han konstaterade att det inte finns någon bluff.
Kommentar: Ibland krävs det drastiska åtgärder för att övertyga folk.
Karin Boye: Kallocain
Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många” får läsa den - eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är
I den här boken, jag tror en hel del arbete. Om jag var "många" kan läsa - så jag säger gå ut slumpmässigt och jag mycket naturligt, utan jobb började det faktiskt riktas det inte klart.
Kommentar: Om jag också var ”många” så skulle jag läsa min blogg ofta för att öka besöksstatistiken …
Stig Claesson: Henrietta ska du också glömma
I går slog jag sönder den förbannade gamla pinnsoffan. Mitt under högmässan. Församlingen var halvvägs inne i välsignelsen.
I går bad jag att bryta den blodiga gammal soffa. I offentligt. Generalförsamlingen är i hjärtat av en välsignelse.
Kommentar: För att rekapitulera – generalförsamlingen gav mig sin välsignelse, efter att jag bett om att offentligt få bryta sönder min nedblodade gamla soffa.
August Strindberg: Hemsöborna
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen
Han hade kommit till snöstorm, som en asket på natten var huvudet.
Kommentar: Det vet man ju hur asketer är på nätterna …
Jan Guillou: Tempelriddaren
I den heliga sorgemånaden Moharram, som vid denna tid inföll när sommaren var som hetast, i år 575 efter Hijra, som de vantroende kallade Anno Domino 1177, sände Gud sin mest egendomliga räddning till den av hans troende som han älskade mest.
Under den här tiden på sommaren, Hijra år 575, då namnet Domino Anno 1177 Moharram vantroende. Tyvärr har Gud i den heliga månaden varm, Gud, de trogna, som han skickat en hel del beröm från de mest populära.
Kommentar: Jag har också fått en hel del beröm från de mest populära …
William Blake: En ö på månen
På månen finns en viss ö, som ligger nära en mäktig kontinent och denna lilla ö tycks i någon mån påminna om England och vad som är ännu märkligare är att folken är så lika och språken så enahanda att man kunde tro att man var bland sina vänner.
Några månader senare, på ön nära fastlandet, ön till minne av England, förvånande nog, i flera språk, vi är vänner, så att människor kan bygga långtråkigt var slutsatsen.
Kommentar: Jag tror faktiskt att ni får jobba lite mera på den slutsatsen.
Aldous Huxley: Du sköna nya värld
En låg, grå byggnad på endast trettiofyra våningar. Över huvudingången lästes orden: Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran och i en sköld världsstatens motto: Gemenskap, identitet, stabilitet.
Endast 30-4, en liten, grå byggnad. Inträde till ytterdörren och skyltar, samt utbildning. Den nationella identiteten är mottot för den världen stabilitet, ord: Jag läste i hjärtat av London.
Kommentar: Jag läste i hjärtat av Linköping och blev inte klokare för det.
Kurt Vonnegut: Slakthus 5
Allt detta har hänt, mer eller mindre. Det som har med kriget att göra är i varje fall ganska sant. En karl som jag kände blev verkligen skjuten i Dresden därför att han hade tagit en tekanna som inte var hans.
Det hände mer eller mindre. Vad är ett krig som är mycket sant i alla fall. Jag sköt en man i Dresden, han konstaterade att det inte finns någon bluff.
Kommentar: Ibland krävs det drastiska åtgärder för att övertyga folk.
fredag 14 augusti 2009
FRÅN SVENSKA TILL SVENSKA
Nu har höstsäsongen brakat igång och här har jag en grej som säkert kan roa mina läsare i flera sekunder. Genom att ta inledningen ifrån diverse romaner och köra dem genom Google Translate så får man fram formuleringar som författaren förmodligen inte hade tänkt sig. Jag har översatt ifrån svenska och vidare till ryska, filippinska, italienska, kinesiska, danska, japanska, holländska, finska och så vidare, och så tillbaka till svenska igen. ”Lost in translation” ?
Fler exempel kommer i nästa vecka.
Stig Dagerman: Ormen
Det var så varmt att man nästan kunde ha rostat kaffe på järnvägsrälsen.
Därför varmt kaffe att åka tåg.
Kommentar: Jaså, därför?
Selma Lagerlöv: Gösta Berlings saga
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Präster i predikstolen och stod i det förflutna.
Kommentar: Så sant som det är sagt.
Tove Jansson: Pappan och havet
En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.
På eftermiddagen i slutet av augusti var det dags, min far var i trädgården, och jag kände värdelös. Jag vet inte att vi har gjort allt som majoriteten eller inte att göra något.
Kommentar: Hm … antingen gör man som majoriteten gör eller inget alls? Jag vet inte om jag håller med …
Torgny Lindgren: Till sanningens lov
Jag såg henne genast då jag kom in i auktionshallen i Ryda. Hon hängde tillsammans med ett tiotal pasteller och oljemålade landskap och flygfotograferade lantgårdar på den innersta kortväggen.
När auktionen var Ryda utseende. Med mindre välbekanta bilder pastellfärgade landskap och mer än 12 företag i antennen på väggen var arabiska.
Kommentar: Antennen är nog för kabel-TV, fler än tolv kanaler är alltså arabiska. Det bor tydligen många araber i Ryda.
Märta Tikkanen: Män kan inte våldtas
Tova Randers arbetar på stadsbibliotekets låneexpedition. Hon har varit där nästan tre år, hon får alltså sitt första ålderstillägg nångång i höst
Bra jobbat Randers bibliotek utlåning patrullerar staden. För nästan tre år, så det kan fördelas över hela det första året av nedgång.
Kommentar: Vi på vårt bibliotek patrullerar också staden. Bra jobbat, kollegor – ni kämpar på trots nedgången ...!
Göran Tunström: Tjuven
Fredrik Jonson Lök hade aldrig gjort en enda ohederlig sak eftersom han aldrig gjort någonting alls. Av börd ansåg han sig förbjuden att arbeta.
Och det är OK Fredrik Jonson Lök, fortsätter. Från den dag de föds, inte.
Kommentar: Detta är begripligt. Inte.
Per Wahlöö & Maj Sjöwall: Brandbilen som försvann
Mannen som låg död på den prydligt bäddade sängen hade först tagit av sig kavaj och slips och hängt dem över stolen bredvid dörren. Han hade snört av sig skorna, ställt dem under stolen och stuckit fötterna i ett par svarta skinntofflor. Han hade rökt tre filtercigarretter och fimpat dem i askfatet på nattygsbordet. Sen hade han lagt sig på rygg på sängen och skjutit sig genom munnen.
Den kostym, röd slips och beläst i säng med en man från närliggande samhällen, fritidsområden och rapporter om svarta läderskor och tofflor gator, är ett av tre sätt askfatet filtreras cigaretter nattygsbordet. Återigen, i munnen, sömn.
Kommentar: Var det den kinesiska översättningen som bestämde att slipsen skulle vara röd ..?
Fler exempel kommer i nästa vecka.
Stig Dagerman: Ormen
Det var så varmt att man nästan kunde ha rostat kaffe på järnvägsrälsen.
Därför varmt kaffe att åka tåg.
Kommentar: Jaså, därför?
Selma Lagerlöv: Gösta Berlings saga
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Präster i predikstolen och stod i det förflutna.
Kommentar: Så sant som det är sagt.
Tove Jansson: Pappan och havet
En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.
På eftermiddagen i slutet av augusti var det dags, min far var i trädgården, och jag kände värdelös. Jag vet inte att vi har gjort allt som majoriteten eller inte att göra något.
Kommentar: Hm … antingen gör man som majoriteten gör eller inget alls? Jag vet inte om jag håller med …
Torgny Lindgren: Till sanningens lov
Jag såg henne genast då jag kom in i auktionshallen i Ryda. Hon hängde tillsammans med ett tiotal pasteller och oljemålade landskap och flygfotograferade lantgårdar på den innersta kortväggen.
När auktionen var Ryda utseende. Med mindre välbekanta bilder pastellfärgade landskap och mer än 12 företag i antennen på väggen var arabiska.
Kommentar: Antennen är nog för kabel-TV, fler än tolv kanaler är alltså arabiska. Det bor tydligen många araber i Ryda.
Märta Tikkanen: Män kan inte våldtas
Tova Randers arbetar på stadsbibliotekets låneexpedition. Hon har varit där nästan tre år, hon får alltså sitt första ålderstillägg nångång i höst
Bra jobbat Randers bibliotek utlåning patrullerar staden. För nästan tre år, så det kan fördelas över hela det första året av nedgång.
Kommentar: Vi på vårt bibliotek patrullerar också staden. Bra jobbat, kollegor – ni kämpar på trots nedgången ...!
Göran Tunström: Tjuven
Fredrik Jonson Lök hade aldrig gjort en enda ohederlig sak eftersom han aldrig gjort någonting alls. Av börd ansåg han sig förbjuden att arbeta.
Och det är OK Fredrik Jonson Lök, fortsätter. Från den dag de föds, inte.
Kommentar: Detta är begripligt. Inte.
Per Wahlöö & Maj Sjöwall: Brandbilen som försvann
Mannen som låg död på den prydligt bäddade sängen hade först tagit av sig kavaj och slips och hängt dem över stolen bredvid dörren. Han hade snört av sig skorna, ställt dem under stolen och stuckit fötterna i ett par svarta skinntofflor. Han hade rökt tre filtercigarretter och fimpat dem i askfatet på nattygsbordet. Sen hade han lagt sig på rygg på sängen och skjutit sig genom munnen.
Den kostym, röd slips och beläst i säng med en man från närliggande samhällen, fritidsområden och rapporter om svarta läderskor och tofflor gator, är ett av tre sätt askfatet filtreras cigaretter nattygsbordet. Återigen, i munnen, sömn.
Kommentar: Var det den kinesiska översättningen som bestämde att slipsen skulle vara röd ..?
tisdag 11 november 2008
JA, JAG ÄR EN TREKKER ...
Om Star Trek utspelade sig på ett bibliotek:
Kommendörbibliotekarie James T Körk tittade sig belåtet omkring i lånedisken. Han betraktade denna plats som sin kommandobrygga, där han hade full kontroll och bestämde över liv och död. Körk studerade sina lojala och skickliga medarbetare. Där fanns Fu Lu, den asiatiske navigationsbibliotekarien som kunde hitta varenda bok i biblioteket och som med sina kampsportkunskaper kunde oskadliggöra en trilskande låntagare med en enda spark. Körks närmaste man var Mr Speck, vetenskapsbibliotekarien. En seriös och humorbefriad besserwisser med konstiga öron som ofta drev Körk till vansinne med sin orubbliga uppfattning om regler och logik. Lika jobbig tyckte Körk att medicinbibliotekarien MacKan kunde vara ibland, med sina kverulantiska utbrott och protester mot alla arbetsuppgifter han tvingades utföra med kort varsel. Däremot var vaktmästaren Slotty en klippa, det fanns inga maskiner som inte han kunde laga snabbt och effektivt - synd bara att ingen kunde förstå hans skånska dialekt. Vid sitt skrivbord satt kommunikationsbibliotekarien Åhåra, en mörkhyad yppig skönhet som Körk hade ett gott öga till. Som den seriöse och professionelle yrkesman han var kunde han naturligtvis inte låta sina liderliga känslor för kvinnliga kollegor ta överhanden, istället fick han kompensera detta genom att förföra varenda kvinnlig låntagare som kom in i biblioteket.
En sådan närmade sig precis lånedisken. Körk störtade genast fram för att vara behjälplig men Speck hann före. Innan Körk hunnit ingripa hade Speck läxat upp henne för att hon hade flera oåterlämnade böcker.
- Seså Speck, så strikta behöver vi väl inte vara. Jag är säker på att den unga damen har alla avsikter att återlämna böckerna så fort tillfälle ges …
- Men Sir – en av böckerna lånades för över tre år sedan och vi har sjuttiofem låntagare i kö ...
- Den förtjusande unga damen har säkert användning för boken fortfarande, inte sant ..?
Körk tittade djupt in i låntagarens ögon och blinkade menande. Hon log besvärat och försökte ta loss sin hand ur Körks fasta grepp, Körk verkade bara vara sekunder ifrån att vilja kyssa henne längs med armen. Speck var dock obeveklig.
- Innan hon lämnar tillbaka böckerna så kan hon enligt reglerna inte låna några fler …
Körk började bli irriterad.
- Speck! I sådana här sammanhang måste man vara flexibel … man måste se till omständigheterna. Se mellan fingrarna … använda sitt sunda förnuft …
Speck skulle just beordra Fu Lu att dela låntagarens lånekort mitt itu med sitt samurajsvärd när Åhåra ropade till Körk att ett telefonsamtal inkommit och att anropningsfrekvenserna nu var öppna. Av någon anledning insisterade Körk alltid på att bara använda högtalartelefon, trots att alla i biblioteket kunde höra känslig information. Det inkommande samtalet var ifrån kanslerbibliotekarien, ordförande för den Förenade Federationen av bibliotek.
- Körk – vi i Federationen har fått nog av dina regelvidriga lösningar på uppkommande problem. Vi har strikta direktiv för hur kriser ska hanteras. Det går inte an att du agerar helt självsvåldigt hela tiden. Som den gången du satte eld på hela biblioteket ..!
- Men Sir – det var enda chansen att lura rebellbibliotekarien Gham och övervinna hans styrkor …
- Tyst! Hela din personal har indoktrinerats med dina idéer, t o m Mr Speck fast han aldrig skulle erkänna det. Ni kommer alla att ersättas med ny personal, under ledning av Jean-Gluck Picant. Vårt beslut är oåterkalleligt. Det är nya tider nu, Körk – dags att lämna över till en ny generation …
Körk suckade och tittade sorgset omkring sig. Var detta verkligen slutet för honom? Han – som briljant vunnit strider mot sådana mäktiga och oövervinnerliga fiender som Lingon-imperiet, tribbeltupéerna, den jättelika bokamöban och Leif Pagrotsky.
Åhåra tittade bekymrat på Körk:
- Kommendör Körk – vad tänker ni göra ..?
Körk fick en glimt i ögat.
- Än är inte spelet förlorat, mina vänner! Vi ger oss inte utan strid … någon som har tändstickor ..?
Fortsättning följer?
Kommendörbibliotekarie James T Körk tittade sig belåtet omkring i lånedisken. Han betraktade denna plats som sin kommandobrygga, där han hade full kontroll och bestämde över liv och död. Körk studerade sina lojala och skickliga medarbetare. Där fanns Fu Lu, den asiatiske navigationsbibliotekarien som kunde hitta varenda bok i biblioteket och som med sina kampsportkunskaper kunde oskadliggöra en trilskande låntagare med en enda spark. Körks närmaste man var Mr Speck, vetenskapsbibliotekarien. En seriös och humorbefriad besserwisser med konstiga öron som ofta drev Körk till vansinne med sin orubbliga uppfattning om regler och logik. Lika jobbig tyckte Körk att medicinbibliotekarien MacKan kunde vara ibland, med sina kverulantiska utbrott och protester mot alla arbetsuppgifter han tvingades utföra med kort varsel. Däremot var vaktmästaren Slotty en klippa, det fanns inga maskiner som inte han kunde laga snabbt och effektivt - synd bara att ingen kunde förstå hans skånska dialekt. Vid sitt skrivbord satt kommunikationsbibliotekarien Åhåra, en mörkhyad yppig skönhet som Körk hade ett gott öga till. Som den seriöse och professionelle yrkesman han var kunde han naturligtvis inte låta sina liderliga känslor för kvinnliga kollegor ta överhanden, istället fick han kompensera detta genom att förföra varenda kvinnlig låntagare som kom in i biblioteket.
En sådan närmade sig precis lånedisken. Körk störtade genast fram för att vara behjälplig men Speck hann före. Innan Körk hunnit ingripa hade Speck läxat upp henne för att hon hade flera oåterlämnade böcker.
- Seså Speck, så strikta behöver vi väl inte vara. Jag är säker på att den unga damen har alla avsikter att återlämna böckerna så fort tillfälle ges …
- Men Sir – en av böckerna lånades för över tre år sedan och vi har sjuttiofem låntagare i kö ...
- Den förtjusande unga damen har säkert användning för boken fortfarande, inte sant ..?
Körk tittade djupt in i låntagarens ögon och blinkade menande. Hon log besvärat och försökte ta loss sin hand ur Körks fasta grepp, Körk verkade bara vara sekunder ifrån att vilja kyssa henne längs med armen. Speck var dock obeveklig.
- Innan hon lämnar tillbaka böckerna så kan hon enligt reglerna inte låna några fler …
Körk började bli irriterad.
- Speck! I sådana här sammanhang måste man vara flexibel … man måste se till omständigheterna. Se mellan fingrarna … använda sitt sunda förnuft …
Speck skulle just beordra Fu Lu att dela låntagarens lånekort mitt itu med sitt samurajsvärd när Åhåra ropade till Körk att ett telefonsamtal inkommit och att anropningsfrekvenserna nu var öppna. Av någon anledning insisterade Körk alltid på att bara använda högtalartelefon, trots att alla i biblioteket kunde höra känslig information. Det inkommande samtalet var ifrån kanslerbibliotekarien, ordförande för den Förenade Federationen av bibliotek.
- Körk – vi i Federationen har fått nog av dina regelvidriga lösningar på uppkommande problem. Vi har strikta direktiv för hur kriser ska hanteras. Det går inte an att du agerar helt självsvåldigt hela tiden. Som den gången du satte eld på hela biblioteket ..!
- Men Sir – det var enda chansen att lura rebellbibliotekarien Gham och övervinna hans styrkor …
- Tyst! Hela din personal har indoktrinerats med dina idéer, t o m Mr Speck fast han aldrig skulle erkänna det. Ni kommer alla att ersättas med ny personal, under ledning av Jean-Gluck Picant. Vårt beslut är oåterkalleligt. Det är nya tider nu, Körk – dags att lämna över till en ny generation …
Körk suckade och tittade sorgset omkring sig. Var detta verkligen slutet för honom? Han – som briljant vunnit strider mot sådana mäktiga och oövervinnerliga fiender som Lingon-imperiet, tribbeltupéerna, den jättelika bokamöban och Leif Pagrotsky.
Åhåra tittade bekymrat på Körk:
- Kommendör Körk – vad tänker ni göra ..?
Körk fick en glimt i ögat.
- Än är inte spelet förlorat, mina vänner! Vi ger oss inte utan strid … någon som har tändstickor ..?
Fortsättning följer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
