Del 3: Förvärv
Hur skaffar bibliotek sina böcker?
Den enkla metoden är att personalen från ett bibliotek besöker ett annat bibliotek, stjäl böcker och märker om dom …
I de fall där inte hela biblioteksbudgeten går åt till löner åt avdelningschefer, kan biblioteket köpa in det material som de vill ha. Alla människor har förslag på vilka böcker som borde finnas på ett biblioteket och att göra ett urvalskriterium från detta sammelsurium av motstridiga åsikter är en hel vetenskap i sig. Det är i dessa stunder som man känner att en bibliotekaries grundutbildning rättfärdigas av att vara längre och kostsammare än t ex en läkares … Tack vare denna gedigna utbildning och framförallt erfarenhet och förhoppningsvis medfödda begåvning för beslutfattande, kan en bibliotekarie inom förvärvsavdelningens inköpssektion erhålla sin rättmätiga beundran.
Mycket i denna komplicerade beslutsprocess är hemlig och ska så förbli, men vissa detaljer kan härmed avslöjas för en fascinerad allmänhet.
Man skulle kunna tro att ett bibliotek bara vill ha böcker som låntagarna vill läsa, men för en förvärvare gäller det att inte förhasta sig. Man får t ex ta hänsyn till sådana faktorer som att vissa typer av bokhyllor drabbas av svåra nedkylningsskador om de inte fylls med böcker som aldrig rörs. Hyllor nära ingången ska också helst fyllas med praktband för att ge ett digert och seriöst intryck. Helst tyska eller franska böcker från 1800-talet som ingen nu levande människa skulle komma på tanken att läsa. Nytillverkade imitationer av sådana verk kan också ge den rätta effekten. Böckerna behöver inte ens ha sidor med text, ingen kommer frivilligt att närma sig dessa hyllor ändå.
Visst material måste bara finnas på ett biblioek, oavsett om det läses eller inte. Alla statliga utredningar och rapporter är ett bra exempel. Alla biblioteksanställda vet ju att det effektivaste sättet att undvika låntagare är att gömma sig bland hyllor med dylik papperskompost.
Viss klassisk litteratur förväntas också alltid finnas tillgänglig. Så fort en Astrid Lindgren-bok börjar bli sliten och sönderläst är det dags att skaffa ett nytt exemplar. Leif GW Persson är det inte lika bråttom med …
Det påverkar också ett biblioteks anseende och status om man är välförsedd med Nobels litteraturpristagare. Helst ska man vara så förutseende att årets pristagares samlade produktion snabbt kan exponeras i biblioteket medan Horace Engdahl fortfarande solar sig i strålkastarljuset …
Framförallt gäller det att biblioteken bibehåller en viss kvalitativ standard på sitt material. Om man bara skulle ge folk vad de vill ha, så skulle det räcka med att ställa en TV i lånedisken som visar TV4 …
Sedan finns frågan om utrymme - om all världens litteratur ska finnas tillgänglig så kräver detta ett antal hyllmeter. Till skillnad mot vad man skulle kunna tro så vill inte lokalpolitiker o dyl satsa 75 % av sin totala budget på biblioteken. Då får man prioritera vad som ska finnas i de öppna samlingar och vad som duger till råttmat i källaren. En tumregel att gå efter är att etablerade författare ska få det utrymme som krävs. Sådana dagsländor som Ulf Lundell behöver inte ha mer än högst en av sina böcker i bibliotekets samlingar.
Ett bibliotek kan också få donationer och gåvor. Till de som inte är aktivt involverad i denna process så låter det väl som en ynnest att få gratis böcker. Då ska man komma ihåg att en donation till största delen består av gammal dynga … Vad donatorn betraktar som oundgängliga mästerverk duger för det mesta bara som fyllnadsmassa vid rondellbyggen. Det är upp till förvärvsavdelningen att gå igenom och sortera upp det kaos av illaluktande och förmultnande papper som utgör en bokgåva och bedöma om något förtjänar att bevaras för eftervärlden - det förstår ni själva vilket eftertraktat jobb detta är …
Vissa celebra donatorer förväntar sig att hela deras älskade boksamling ska leva vidare intakt och att bibliotekarierna ska falla ner på sina bara knän och prisa Herren över denna oförgätliga generositet. Man får hoppas att donatorn är ordentligt död så han slipper höra alla kommentarer i fikarummet …
En del donatorer har inte ens vett att vara döda utan vill bli hyllade för sin filantropiska gärning medan de ännu lever. Då kan man hävda tids- och platsbrist och packa ner allt i källaren tills gubben äntligen är död.
Som sammanfattning kan man säga att det viktigaste är att bibliotekets hyllor är välfyllda. Det är förvärvsavdelningens ansvar att se till så att hyllorna fylls - vad de fylls med är av underordnad betydelse. Om biblioteket bara hade populära böcker så skulle ju dessa ständigt vara utlånade vilket innebär att hyllorna inte skulle vara välfyllda ...
Visar inlägg med etikett bibliotekets avd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bibliotekets avd. Visa alla inlägg
lördag 8 november 2008
torsdag 16 oktober 2008
PRESENTATION AV BIBLIOTEKETS AVDELNINGAR
Del 2: Lånedisk
Ett biblioteks anseende avgörs genom dess ansikte utåt mot allmänheten. Detta innebär den eller de personer som arbetar i lånedisken.
De flesta utanför biblioteksvärlden har säkert bilden av en bibliotekarie som en barsk, medelålders kvinna med glasögon och knut i nacken. En bidragande orsak till att just denna bild skapats är säkert att alla bibliotekarier är barska, medelålders kvinnor med glasögon och knut i nacken. Det finns undantag, men jag kan lista namnen på dessa tio personer vid ett annat tillfälle.
Arbetet i lånedisken består i princip av en enda sak: att svara på dumma frågor. Frågor som t ex var toaletterna finns, var exakt i biblioteket en viss bok finns, varför denna bok inte finns där just nu och varför biblioteket inte har fler lediga datorer för låntagarna.
Hur man bemöter denna anstormning av irritation i koncentrerad form, kan indelas i tre kategorier:
1. Bibliotekets service för låntagare är "gratis". Gratis är latin och betyder "sämre kvalitet". Man får vad man betalar för. När låntagaren närmar sig lånedisken så förväntar sig denne inte en fri trerätters-middag, fri ryggmassage eller en fri bredbilds-TV. Varför skulle då låntagaren förvänta sig fri information? Viss rudimentär informationsdelgivning är dock oundviklig - en bibliotekarie bör t ex aldrig tveka att informera låntagaren om var utgången är. Bibliotekarien kan även vidarebefordra sin personliga uppfattning om låntagarens försummade uppfostran.
2. När det gäller information så är en välutbildad bibliotekarie i alla lägen alltid överlägsen Google. Inget kan överträffa den mänskliga kontakten ansikte mot ansikte när det gäller felaktiga hänsyftningar, begreppsförvirring, medvetna lögner, överdrifter, suspekta omdömen, smygpropaganda, språkliga abstraktioner, felöversättningar och systemkrascher.
En vetenskaplig rapport ifrån Institutet För Kostnadskrävande Studier, Bahamas, visar att när det gäller att få fram exakt rätt information som man söker efter i Google, så har detta inträffat sammanlagt 3 gånger de senaste fem åren. När det gäller att få rätt information ur en bibliotekarie har detta inträffat 5 gånger under samma tidsperiod, alltså nästan mer än dubbelt så ofta ... Det förtjänar att påpekas att när en låntagare efterfrågar "rätt" information, så är det ju bara bibliotekarien som är tillräckligt kompetent att avgöra vad som är "rätt". Om låntagaren redan vet vad som är rätt, så skulle ju denne inte springa på biblioteket och tjata i alla fall ...
3. I dagens automatiserade bibliotek med självutlånare och återlämnings-apparater har ju personalen i lånedisken till stor del befriats ifrån konfrontationer med låntagare. Detta givetvis under förutsättning att dessa apparater fungerar ... Det finns säkert kollegor i branschen som älskar att berätta otroliga skrönor om hur de upplevt att maskiner fungerat perfekt flera timmar i sträck, men man ska inte fästa alltför stort avseende vid dessa moderna myter. Om man istället utgår ifrån att alla apparater alltid är helt trasiga hela tiden, så är man bättre mentalt förberedd för verklighetens kyliga bris över nackhåren.
När låntagaren mot förmodan hittat en bok som han vill låna så går han då till lånedisken. Där förväntar han sig snabb och vänlig service, eller om han varit på ett bibliotek förut - inte ..! I vilket fall som helst så får han den service han förtjänar. Detta kan innebära allt ifrån milt förebrående vad gäller läsvanor till regelrätt utskällning beträffande utseende, hållning, attityd, klädsmak och stamtavla. En bibliotekarie får aldrig svika sin uppgift som världsförbättrare.
Till slut - hela idén med att man kan låna böcker gratis är ju i grund och botten helt pervers. Man kan ju inte gå in på ett snabbköp och låna en liter mjölk, så varför skulle ett bibliotek vara annorlunda? Tills dess att reglerna ändras och ett civiliserat system införs där full debitering av låntagaren avkrävs (från inträdesavgift till hyrkostnad för böcker) så tvingas vi alla leva med dagens förnuftsvidriga gratislån. Om en ny kostnadspolicy infördes så skulle vi ju slippa många av de problem som angetts ovan.
Många av de frågeställningar som jag tagit upp i detta inlägg finns även att läsa som fördjupade studier i min bok "På knäskydd genom öknen". Köp den - låna den inte gratis på biblioteket ...
Ett biblioteks anseende avgörs genom dess ansikte utåt mot allmänheten. Detta innebär den eller de personer som arbetar i lånedisken.
De flesta utanför biblioteksvärlden har säkert bilden av en bibliotekarie som en barsk, medelålders kvinna med glasögon och knut i nacken. En bidragande orsak till att just denna bild skapats är säkert att alla bibliotekarier är barska, medelålders kvinnor med glasögon och knut i nacken. Det finns undantag, men jag kan lista namnen på dessa tio personer vid ett annat tillfälle.
Arbetet i lånedisken består i princip av en enda sak: att svara på dumma frågor. Frågor som t ex var toaletterna finns, var exakt i biblioteket en viss bok finns, varför denna bok inte finns där just nu och varför biblioteket inte har fler lediga datorer för låntagarna.
Hur man bemöter denna anstormning av irritation i koncentrerad form, kan indelas i tre kategorier:
1. Bibliotekets service för låntagare är "gratis". Gratis är latin och betyder "sämre kvalitet". Man får vad man betalar för. När låntagaren närmar sig lånedisken så förväntar sig denne inte en fri trerätters-middag, fri ryggmassage eller en fri bredbilds-TV. Varför skulle då låntagaren förvänta sig fri information? Viss rudimentär informationsdelgivning är dock oundviklig - en bibliotekarie bör t ex aldrig tveka att informera låntagaren om var utgången är. Bibliotekarien kan även vidarebefordra sin personliga uppfattning om låntagarens försummade uppfostran.
2. När det gäller information så är en välutbildad bibliotekarie i alla lägen alltid överlägsen Google. Inget kan överträffa den mänskliga kontakten ansikte mot ansikte när det gäller felaktiga hänsyftningar, begreppsförvirring, medvetna lögner, överdrifter, suspekta omdömen, smygpropaganda, språkliga abstraktioner, felöversättningar och systemkrascher.
En vetenskaplig rapport ifrån Institutet För Kostnadskrävande Studier, Bahamas, visar att när det gäller att få fram exakt rätt information som man söker efter i Google, så har detta inträffat sammanlagt 3 gånger de senaste fem åren. När det gäller att få rätt information ur en bibliotekarie har detta inträffat 5 gånger under samma tidsperiod, alltså nästan mer än dubbelt så ofta ... Det förtjänar att påpekas att när en låntagare efterfrågar "rätt" information, så är det ju bara bibliotekarien som är tillräckligt kompetent att avgöra vad som är "rätt". Om låntagaren redan vet vad som är rätt, så skulle ju denne inte springa på biblioteket och tjata i alla fall ...
3. I dagens automatiserade bibliotek med självutlånare och återlämnings-apparater har ju personalen i lånedisken till stor del befriats ifrån konfrontationer med låntagare. Detta givetvis under förutsättning att dessa apparater fungerar ... Det finns säkert kollegor i branschen som älskar att berätta otroliga skrönor om hur de upplevt att maskiner fungerat perfekt flera timmar i sträck, men man ska inte fästa alltför stort avseende vid dessa moderna myter. Om man istället utgår ifrån att alla apparater alltid är helt trasiga hela tiden, så är man bättre mentalt förberedd för verklighetens kyliga bris över nackhåren.
När låntagaren mot förmodan hittat en bok som han vill låna så går han då till lånedisken. Där förväntar han sig snabb och vänlig service, eller om han varit på ett bibliotek förut - inte ..! I vilket fall som helst så får han den service han förtjänar. Detta kan innebära allt ifrån milt förebrående vad gäller läsvanor till regelrätt utskällning beträffande utseende, hållning, attityd, klädsmak och stamtavla. En bibliotekarie får aldrig svika sin uppgift som världsförbättrare.
Till slut - hela idén med att man kan låna böcker gratis är ju i grund och botten helt pervers. Man kan ju inte gå in på ett snabbköp och låna en liter mjölk, så varför skulle ett bibliotek vara annorlunda? Tills dess att reglerna ändras och ett civiliserat system införs där full debitering av låntagaren avkrävs (från inträdesavgift till hyrkostnad för böcker) så tvingas vi alla leva med dagens förnuftsvidriga gratislån. Om en ny kostnadspolicy infördes så skulle vi ju slippa många av de problem som angetts ovan.
Många av de frågeställningar som jag tagit upp i detta inlägg finns även att läsa som fördjupade studier i min bok "På knäskydd genom öknen". Köp den - låna den inte gratis på biblioteket ...
onsdag 8 oktober 2008
PRESENTATION AV BIBLIOTEKETS AVDELNINGAR
Del 1: Bokvård
Ibland går böcker sönder – pga dålig hållbarhetskonsistens hos boken, Extreme Book Reading (se separat artikel), undermåliga bindningsmetoder, bokbål etc – och då kommer alltid någon att insistera på att boken ska lagas.
Tumregeln är dock: Är boken trasig – släng den!
Om boken trots allt måste bevaras - t ex enda exemplaret på norra halvklotet, boken är en raritet som kan säljas för dyra pengar om den fräschas upp, författaren arbetar i huset - så brukar man gå tillväga på följande sätt för att göra boken funktionsduglig igen:
Om boken har lösa sidor så sliter man loss resten också. För att kunna göra en effektiv och bestående renovering krävs att man börjar från grunden. De lösa sidorna sorteras sedan i nummerordning (vid tidsbrist hoppar man över detta moment) och sedan vräker man på med så mycket lim som man har. Ibland kan sidorna råka bli inklistrade åt fel håll – det gör inget. Vem har påstått att det ska vara enkelt att läsa böcker? Boken kommer säkert snart som TV-serie i alla fall …
För att skydda boken mot smuts, matrester, kroppsvätskor och radioaktivt avfall bör man plasta in den. Det bästa är givetvis att gjuta in boken i cement, då kan garanterat ingen förstöra den, men i de fall en bibehållen läsmöjlighet förordas räcker det oftast med att pärmen står emot alla huligan-angrepp. Man använder företrädesvis en tjock och kladdig bokplast. Då tar det längre tid och man slipper göra något annat den dagen. Ett stycke på 2 x 3 meter skärs ut (oberoende av bokens storlek). Skyddspappret på baksidan av plasten tas sedan bort så att den kladdiga ytan friläggs. Boken placeras på golvet med pärmen uppåt, man greppar tag i ändarna på plasten och kastar sig handlöst framåt. Har man tur träffas åtminstone någon del av boken av den nedfallande plasten. Om inte, skär man ut ett nytt stycke plast och försöker igen. Ett tillfredsställande resultat brukar i regel lättast uppnås om den kladdiga ytan är riktad mot *boken*, inte mot en själv. När bokpärmen är täckt av plast skärs de överflödiga bitarna bort. Man ska helst använda en mycket vass kniv, har man tur kan man få arbetsskadeersättning. Eller ännu bättre – man blir förflyttad till en annan avdelning …
Ibland har degenereringen gått så långt att boken måste bindas om helt och hållet. Då kan man som bokvårdare kosta på sig ett förnöjt leende för då slipper man själv göra något. Boken skickas då till ett mer eller mindre auktoriserat bokbinderi. Efter tre år får man tillbaka boken lagad och uppfräschad. Ibland händer det till och med att man får tillbaka just den bok som man skickat. För det mesta får man istället en bok som är mycket intressantare.
Nuförtiden stöldskyddsmärks alla böcker. Många bibliotek har gått över till RFID (om du inte vet vad RFID är, leta upp en seriös hemsida …). Vi på vårt bibliotek som alltid gått i bräschen när det gäller ny teknik och kompledigheter, använder oss av systemet LGM (Laser Guided Mishaps). Boken är larmad med inbyggda laserstrålar eminerande från ett 8 cm brett datachip som monteras mitt i boken (man måste ta bort cirka 100 sidor mitt i boken för att få plats med chippet).
När tjuven passerar larmbågarna vid utgången tjuter ett larm, tjuven får en stöt och avlider.
Själva monteringen av dessa datachip i böckerna är inte helt riskfri. En enda oförsiktig rörelse och man blir bränd till aska. Denna arbetsuppgift brukar i regel tilldelas försumbara arbetstagare såsom BHS-praktikanter och 1:e bibliotekarier.
Ytterligare ett problem är att även om låntagaren lånat boken reglementsenligt efter konstens alla regler så får han i alla fall en stöt och avlider när han passerar larmbågarna. En utredning har tillsatts för att komma till rätta med detta problem, lösningen kommer att presenteras våren 2014. Tills dess fortsätter datachipsmonteringen som förut.
Till en bokvårdares övriga trista arbetsuppgifter hör även att samla ihop årgångar av tidskrifter och skicka dessa till pappersinsaml … jag menar bindning … Enligt personer i skenbart arbetsledande ställning hör det även till en bokvårdares arbetsuppgifter att se till så att tidskrifterna kommer tillbaka men detta kan enbart betraktas som elakt förtal. Antingen kommer tidskrifterna tillbaka eller också inte, än sen? De finns väl på nätet i alla fall …
En av de absolut viktigaste uppgifterna i biblioteksarbetet och den grundval på vilken hela bibliotekets intrikata struktur vilar, är märkningen av bokryggar. Syftet såsom bokvårdare är förstås att rasera bibliotekets intrikata struktur. När man blir ombedd att märka en bok ohcb (bostadspolitik och bostadsförsörjning) så märker man den givetvis hnca (kymrisk skönlitteratur). På så sätt inför man lite gåtfull mystik i det trista vardagslivet. Om boken sedan sätts upp på hyllan vebg (förgiftningssjukdomar) så är man helgarderad.
Det är ju ett ofrånkomligt faktum att böcker som inte hittas läses inte. Böcker som inte läses slits inte. Böcker som inte slits behöver inte lagas. Böcker som inte behöver lagas innebär färre störningsmoment för bokvårdarna.
Ibland går böcker sönder – pga dålig hållbarhetskonsistens hos boken, Extreme Book Reading (se separat artikel), undermåliga bindningsmetoder, bokbål etc – och då kommer alltid någon att insistera på att boken ska lagas.
Tumregeln är dock: Är boken trasig – släng den!
Om boken trots allt måste bevaras - t ex enda exemplaret på norra halvklotet, boken är en raritet som kan säljas för dyra pengar om den fräschas upp, författaren arbetar i huset - så brukar man gå tillväga på följande sätt för att göra boken funktionsduglig igen:
Om boken har lösa sidor så sliter man loss resten också. För att kunna göra en effektiv och bestående renovering krävs att man börjar från grunden. De lösa sidorna sorteras sedan i nummerordning (vid tidsbrist hoppar man över detta moment) och sedan vräker man på med så mycket lim som man har. Ibland kan sidorna råka bli inklistrade åt fel håll – det gör inget. Vem har påstått att det ska vara enkelt att läsa böcker? Boken kommer säkert snart som TV-serie i alla fall …
För att skydda boken mot smuts, matrester, kroppsvätskor och radioaktivt avfall bör man plasta in den. Det bästa är givetvis att gjuta in boken i cement, då kan garanterat ingen förstöra den, men i de fall en bibehållen läsmöjlighet förordas räcker det oftast med att pärmen står emot alla huligan-angrepp. Man använder företrädesvis en tjock och kladdig bokplast. Då tar det längre tid och man slipper göra något annat den dagen. Ett stycke på 2 x 3 meter skärs ut (oberoende av bokens storlek). Skyddspappret på baksidan av plasten tas sedan bort så att den kladdiga ytan friläggs. Boken placeras på golvet med pärmen uppåt, man greppar tag i ändarna på plasten och kastar sig handlöst framåt. Har man tur träffas åtminstone någon del av boken av den nedfallande plasten. Om inte, skär man ut ett nytt stycke plast och försöker igen. Ett tillfredsställande resultat brukar i regel lättast uppnås om den kladdiga ytan är riktad mot *boken*, inte mot en själv. När bokpärmen är täckt av plast skärs de överflödiga bitarna bort. Man ska helst använda en mycket vass kniv, har man tur kan man få arbetsskadeersättning. Eller ännu bättre – man blir förflyttad till en annan avdelning …
Ibland har degenereringen gått så långt att boken måste bindas om helt och hållet. Då kan man som bokvårdare kosta på sig ett förnöjt leende för då slipper man själv göra något. Boken skickas då till ett mer eller mindre auktoriserat bokbinderi. Efter tre år får man tillbaka boken lagad och uppfräschad. Ibland händer det till och med att man får tillbaka just den bok som man skickat. För det mesta får man istället en bok som är mycket intressantare.
Nuförtiden stöldskyddsmärks alla böcker. Många bibliotek har gått över till RFID (om du inte vet vad RFID är, leta upp en seriös hemsida …). Vi på vårt bibliotek som alltid gått i bräschen när det gäller ny teknik och kompledigheter, använder oss av systemet LGM (Laser Guided Mishaps). Boken är larmad med inbyggda laserstrålar eminerande från ett 8 cm brett datachip som monteras mitt i boken (man måste ta bort cirka 100 sidor mitt i boken för att få plats med chippet).
När tjuven passerar larmbågarna vid utgången tjuter ett larm, tjuven får en stöt och avlider.
Själva monteringen av dessa datachip i böckerna är inte helt riskfri. En enda oförsiktig rörelse och man blir bränd till aska. Denna arbetsuppgift brukar i regel tilldelas försumbara arbetstagare såsom BHS-praktikanter och 1:e bibliotekarier.
Ytterligare ett problem är att även om låntagaren lånat boken reglementsenligt efter konstens alla regler så får han i alla fall en stöt och avlider när han passerar larmbågarna. En utredning har tillsatts för att komma till rätta med detta problem, lösningen kommer att presenteras våren 2014. Tills dess fortsätter datachipsmonteringen som förut.
Till en bokvårdares övriga trista arbetsuppgifter hör även att samla ihop årgångar av tidskrifter och skicka dessa till pappersinsaml … jag menar bindning … Enligt personer i skenbart arbetsledande ställning hör det även till en bokvårdares arbetsuppgifter att se till så att tidskrifterna kommer tillbaka men detta kan enbart betraktas som elakt förtal. Antingen kommer tidskrifterna tillbaka eller också inte, än sen? De finns väl på nätet i alla fall …
En av de absolut viktigaste uppgifterna i biblioteksarbetet och den grundval på vilken hela bibliotekets intrikata struktur vilar, är märkningen av bokryggar. Syftet såsom bokvårdare är förstås att rasera bibliotekets intrikata struktur. När man blir ombedd att märka en bok ohcb (bostadspolitik och bostadsförsörjning) så märker man den givetvis hnca (kymrisk skönlitteratur). På så sätt inför man lite gåtfull mystik i det trista vardagslivet. Om boken sedan sätts upp på hyllan vebg (förgiftningssjukdomar) så är man helgarderad.
Det är ju ett ofrånkomligt faktum att böcker som inte hittas läses inte. Böcker som inte läses slits inte. Böcker som inte slits behöver inte lagas. Böcker som inte behöver lagas innebär färre störningsmoment för bokvårdarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
