Tack och adjö från mig, Den Brutale Bibliotekarien. Vi ses kanske igen – om den svenska förlagsindustrin har något vett i skallen …
Ett gott nytt år tillönskas alla läsare, men framförallt mig själv …
torsdag 31 december 2009
ADVENTSKALENDER
Tack och adjö från mig, Den Brutale Bibliotekarien. Vi ses kanske igen – om den svenska förlagsindustrin har något vett i skallen …
Ett gott nytt år tillönskas alla läsare, men framförallt mig själv …
måndag 30 november 2009
ADVENTSKALENDER
Här kommer något som jag hade tänkt presentera redan förra året – en adventskalender.
Varje dag från den 1 till den 31 december (vem bryr sig om själva advent?) öppnas en ny lucka på denna virtuella kalender. Bilden bakom luckan åtföljs av en kommentar med mer eller mindre anknytning till själva bilden. Dessa kommentarer kommer även ibland att nästan vara personliga och till och med nästan delvis anspela på verkligheten …
Hela den kompletta bilden bakom kalenders framsida publiceras i naturlig storlek den 31 december klockan 23.59. Denna bakomliggande bild föreställer en interiör från ett modernt bibliotek – inte nödvändigtvis ett bibliotek där jag själv jobbar eller har jobbat …
I likhet med TV:s gamla klassiska adventskalendrar så har denna kalender väldigt få inslag av jul …
fredag 27 november 2009
onsdag 25 november 2009
DEN 25:E
Är det lönedags nu igen ..? Jag tycker det är aldrig annat ...
Jag har ju inte gjort slut på förra månadens lön ännu - kan man begära uppskov med utbetalningen ..?
Jag har ju inte gjort slut på förra månadens lön ännu - kan man begära uppskov med utbetalningen ..?
måndag 23 november 2009
måndag 16 november 2009
fredag 13 november 2009
måndag 9 november 2009
DETTA HÄNDE 9 NOVEMBER
1520 – Danske kungen Kristian II låter avrätta 600 adelsmän. Av någon anledning så får han öknamnet Kristian Tyrann.
1580 – Spanska trupper landstiger på Irland efter att ha seglat fel på väg till Kanarieöarna.
1632 – Gustav II Adolf stupade vid Lützen redan den 6 november, men på grund av att dimman fortfarande låg tät, så hittas inte hans kropp förrän denna dag.
1799 – Napoleon Bonaparte blir diktator i Frankrike - blygsam som han är så kallar han sig bara för ”1:e konsul”.
1871 – Stanley förmodar att det är Livingston han möter i Central-Afrika. Eftersom denne är den förste vite man som Stanley sett på en månad, så är det en bra gissning.
1904 – Den första flygturen som varar längre än fem minuter genomförs, passagerarna får dock vänta på sitt bagage i tre timmar.
1906 – Theodore Roosevelt blir den förste amerikanske president som besöker ett annat land, en tradition som hans efterträdare ytterst motvilligt upprätthållit.
1918 – Kejsare Wilhelm II av Tyskland abdikerar, för att ”trappa ner och ägna mera tid åt familjen”. Förlusten i första världskriget har givetvis inget med saken att göra.
1921 – Mussolini grundar organisationen Partito Nazionalista Fascista, från början tänkt som en frimärkssamlarförening.
1940 – Nazi-Tyskland invaderar Danmark och Norge, men missar Sverige eftersom svenskarna gömt sig.
1955 – FN fördömer apartheid och redan sex år senare så tillåter till exempel Professional Golf Association i USA icke-vita att spela.
1973 – Ringo Starr släpper sitt album ”Ringo”, den enda soloskiva man behöver med honom.
1580 – Spanska trupper landstiger på Irland efter att ha seglat fel på väg till Kanarieöarna.
1632 – Gustav II Adolf stupade vid Lützen redan den 6 november, men på grund av att dimman fortfarande låg tät, så hittas inte hans kropp förrän denna dag.
1799 – Napoleon Bonaparte blir diktator i Frankrike - blygsam som han är så kallar han sig bara för ”1:e konsul”.
1871 – Stanley förmodar att det är Livingston han möter i Central-Afrika. Eftersom denne är den förste vite man som Stanley sett på en månad, så är det en bra gissning.
1904 – Den första flygturen som varar längre än fem minuter genomförs, passagerarna får dock vänta på sitt bagage i tre timmar.
1906 – Theodore Roosevelt blir den förste amerikanske president som besöker ett annat land, en tradition som hans efterträdare ytterst motvilligt upprätthållit.
1918 – Kejsare Wilhelm II av Tyskland abdikerar, för att ”trappa ner och ägna mera tid åt familjen”. Förlusten i första världskriget har givetvis inget med saken att göra.
1921 – Mussolini grundar organisationen Partito Nazionalista Fascista, från början tänkt som en frimärkssamlarförening.
1940 – Nazi-Tyskland invaderar Danmark och Norge, men missar Sverige eftersom svenskarna gömt sig.
1955 – FN fördömer apartheid och redan sex år senare så tillåter till exempel Professional Golf Association i USA icke-vita att spela.
1973 – Ringo Starr släpper sitt album ”Ringo”, den enda soloskiva man behöver med honom.
fredag 6 november 2009
UTDRAG UR MIN BOK #3
Chefen och jag brukade äta lunch tillsammans. Chefen och jag brukade även smita ifrån notan tillsammans, vilket innebar att vi ständigt måste uppsöka nya restauranger i staden. Den här sushirestaurangen som vid stod framför, måste ha öppnat nyligen - vad jag kom ihåg så hade det legat en skoaffär i den här lokalen förut. Sushi var väl inte precis någon favoritmat hos mig direkt, jag föredrog en rejäl köttbit inramad av potatis i dess mest förädlade form - pommes frites - och grönsaker i form av ketchup och inget annat. Om jag höll för näsan, blundade och intalade mig själv att jag åt marshmallows, så gick det kanske att få ner de råa fiskbitarna. Chefen och jag hade dock viktiga saker att diskutera nu, vilket tacksamt nog kunde distrahera mig ifrån den primitiva födan.
- Jaha, sa jag när vi slagit oss ned vid ett bord nära ingången och gjort våra beställningar. Fullt med låntagare i biblioteket igen till hösten?
- Ja, det är ju själva fan! Varför ska folk nödvändigtvis gå till ett bibliotek när de vill låna böcker ..?
- Behöver vi mera personal?
- Vilka är det som jobbar hos oss nu?
- Vet du inte det?
Nog för att Chefen var självupptagen och allmänt förvirrad, men nog borde han väl i alla fall kunna hålla koll på vilka som ingick i hans biblioteks dagliga arbetsstyrka.
- Var det inte någon som dog? sa Chefen med munnen full med mat.
- Ja - George ... han är inte kvar ...
- Bra.
- Sen har vi Lisa i låneexpeditionen ...
- Vem?
- Lisa Minelli.
- Sånge ...
- Nej, inte sångerskan. Hon stavar Liza med Z. Medelålders proper dam, alltid klädd helt i lila. Du måste ha sett henne i ögonvrån åtminstone någon gång.
- Hmmm. Vet hon vem jag är?
- Alla vet vem du är ...
- Finns det nån mer?
- Ja - Joanna ...
- Hur mycket?
- JOANNA. Ung tjej, nervöst lagd, sitter bara på sitt rum hela dagarna, säger aldrig någonting.
- Och du tycker det är konstigt att jag inte kommer ihåg personalen ..?
- OK, Joanna är lite speciell. Men om vi nu ska få en massa seriösa låntagare hit så måste vi ha seriösa bibliotekarier också.
- Är den där bruden kvar?
- Vilken brud?
- Den där blonda snaggade tjejen ... med snygg figur …
- Jag har ingen aning om vem du menar ...
Jag föredrog att inte bli påmind om kvinnor som på ett eller annat vis förolämpat mig - vilket hittills inkluderade alla kvinnor jag någonsin träffat, privat eller yrkesmässigt.
- Aldrig funnits någon sådan hos oss, sa jag oberört.
- OK, jag har säkert misstagit mig. Kunde ha svurit på att ... nå, vilka nya personer behöver vi?
- Ja, själv är jag ju fullständigt överbelastad med arbete som det redan är, så vi behöver fler bibliotekarier som kan ta hand om informationsdisken och låntagarundervisningen. Och så någon mer i låneexpeditionen som kan byta av Lisa. Om Joanna tar hand om katalogiseringen och fjärrlånen, så kanske det behövs några personer till som nyförvärvar och några som tar pass vid lånedisken ...
- Hur många blir det?
- Fjorton ..?
- Fyra räcker nog. Vi kan inte lägga alla nya pengar som vi nu får på litteratur och personal. Jag vill ha ett barskåp i mitt arbetsrum. Och ett nytt biljardbord, det gamla gick sönder när jag sov på det. Och vi skulle behöva en ny bowlingbana - de där kinesiska studenterna sprängde ju den förra ...
- Tur att laboratorierna var i det andra huset och inte i biblioteksbyggnaden ...
- Tycker du att jag ska hålla ett personalmöte med alla?
- Nu tar du väl ändå i ...
- Jag har hört att andra chefer gör det. Ganska ofta också tydligen. Skulle vara kul att pröva på nåt sånt nångång ...
- Är du säker på att du verkligen vill utsätta dig för andra människor? Och tvärtom ..?
- Hade vi inte möten förr i världen? Nån gammal kärring som höll i dem ...
- Ja, Elisabet - hon skötte hela biblioteket så att du slapp.
- Vem har skött biblioteket sedan dess?
- Jag tror faktiskt inte att det har behövts skötas. Marti ... jag menar, en viss person höll i trådarna ett tag, men annars så har allt rullat på av sig självt. Jag har försökt att se till så att det praktiska arbetet fungerat.
- Vad skulle jag ta mig till utan dig ..?
- Det tål inte ens att spekuleras över. Nå, jag tycker att vi anställer de här åtta personerna ...
- Fyra.
- ... fyra personerna under sommaren och fördelar arbetsuppgifterna bland dem. Sedan kan vi ha ett stort personalmöte i höst med allihopa. Som en planering inför verksamhetens strukturering. Eller en diskussion om personalfrämjande åtgärder.
- Det där är ord som jag känner igen ...
- Jag vet, de brukar förekomma i arbetslivet. Vi kan ju låtsas att vi också tillhör arbetslivet.
- OK, det här låter bra, tycker jag. Ska du springa åt höger eller vänster?
- Jag tar vänster.
Chefen och jag reste oss blixtsnabbt ifrån matbordet och sprang rakt ut från restaurangen. Chefen försvann gatan upp till höger och jag sprang nedåt stan, in bland smågatorna. Personalen i restaurangen reagerade för långsamt och kunde bara stå ute på gatan och skrika efter oss.
- Jaha, sa jag när vi slagit oss ned vid ett bord nära ingången och gjort våra beställningar. Fullt med låntagare i biblioteket igen till hösten?
- Ja, det är ju själva fan! Varför ska folk nödvändigtvis gå till ett bibliotek när de vill låna böcker ..?
- Behöver vi mera personal?
- Vilka är det som jobbar hos oss nu?
- Vet du inte det?
Nog för att Chefen var självupptagen och allmänt förvirrad, men nog borde han väl i alla fall kunna hålla koll på vilka som ingick i hans biblioteks dagliga arbetsstyrka.
- Var det inte någon som dog? sa Chefen med munnen full med mat.
- Ja - George ... han är inte kvar ...
- Bra.
- Sen har vi Lisa i låneexpeditionen ...
- Vem?
- Lisa Minelli.
- Sånge ...
- Nej, inte sångerskan. Hon stavar Liza med Z. Medelålders proper dam, alltid klädd helt i lila. Du måste ha sett henne i ögonvrån åtminstone någon gång.
- Hmmm. Vet hon vem jag är?
- Alla vet vem du är ...
- Finns det nån mer?
- Ja - Joanna ...
- Hur mycket?
- JOANNA. Ung tjej, nervöst lagd, sitter bara på sitt rum hela dagarna, säger aldrig någonting.
- Och du tycker det är konstigt att jag inte kommer ihåg personalen ..?
- OK, Joanna är lite speciell. Men om vi nu ska få en massa seriösa låntagare hit så måste vi ha seriösa bibliotekarier också.
- Är den där bruden kvar?
- Vilken brud?
- Den där blonda snaggade tjejen ... med snygg figur …
- Jag har ingen aning om vem du menar ...
Jag föredrog att inte bli påmind om kvinnor som på ett eller annat vis förolämpat mig - vilket hittills inkluderade alla kvinnor jag någonsin träffat, privat eller yrkesmässigt.
- Aldrig funnits någon sådan hos oss, sa jag oberört.
- OK, jag har säkert misstagit mig. Kunde ha svurit på att ... nå, vilka nya personer behöver vi?
- Ja, själv är jag ju fullständigt överbelastad med arbete som det redan är, så vi behöver fler bibliotekarier som kan ta hand om informationsdisken och låntagarundervisningen. Och så någon mer i låneexpeditionen som kan byta av Lisa. Om Joanna tar hand om katalogiseringen och fjärrlånen, så kanske det behövs några personer till som nyförvärvar och några som tar pass vid lånedisken ...
- Hur många blir det?
- Fjorton ..?
- Fyra räcker nog. Vi kan inte lägga alla nya pengar som vi nu får på litteratur och personal. Jag vill ha ett barskåp i mitt arbetsrum. Och ett nytt biljardbord, det gamla gick sönder när jag sov på det. Och vi skulle behöva en ny bowlingbana - de där kinesiska studenterna sprängde ju den förra ...
- Tur att laboratorierna var i det andra huset och inte i biblioteksbyggnaden ...
- Tycker du att jag ska hålla ett personalmöte med alla?
- Nu tar du väl ändå i ...
- Jag har hört att andra chefer gör det. Ganska ofta också tydligen. Skulle vara kul att pröva på nåt sånt nångång ...
- Är du säker på att du verkligen vill utsätta dig för andra människor? Och tvärtom ..?
- Hade vi inte möten förr i världen? Nån gammal kärring som höll i dem ...
- Ja, Elisabet - hon skötte hela biblioteket så att du slapp.
- Vem har skött biblioteket sedan dess?
- Jag tror faktiskt inte att det har behövts skötas. Marti ... jag menar, en viss person höll i trådarna ett tag, men annars så har allt rullat på av sig självt. Jag har försökt att se till så att det praktiska arbetet fungerat.
- Vad skulle jag ta mig till utan dig ..?
- Det tål inte ens att spekuleras över. Nå, jag tycker att vi anställer de här åtta personerna ...
- Fyra.
- ... fyra personerna under sommaren och fördelar arbetsuppgifterna bland dem. Sedan kan vi ha ett stort personalmöte i höst med allihopa. Som en planering inför verksamhetens strukturering. Eller en diskussion om personalfrämjande åtgärder.
- Det där är ord som jag känner igen ...
- Jag vet, de brukar förekomma i arbetslivet. Vi kan ju låtsas att vi också tillhör arbetslivet.
- OK, det här låter bra, tycker jag. Ska du springa åt höger eller vänster?
- Jag tar vänster.
Chefen och jag reste oss blixtsnabbt ifrån matbordet och sprang rakt ut från restaurangen. Chefen försvann gatan upp till höger och jag sprang nedåt stan, in bland smågatorna. Personalen i restaurangen reagerade för långsamt och kunde bara stå ute på gatan och skrika efter oss.
onsdag 4 november 2009
måndag 2 november 2009
torsdag 29 oktober 2009
UTDRAG UR MIN BOK #2
Det destruktiva och sinnessjuka beteendet hos min hustru och kollega Martina kunde jag stå ut med hemma - vad som var värre var att hon orsakade störningar på jobbet. Chefen hade alltså gett henne uppdraget att införskaffa ny litteratur till vårt bibliotek, ett uppdrag som hon utförde ytterst noggrant och kunnigt. Hon köpte in material som tilltalade flera olika grupper av låntagare - studenter på humaniorabaserade universitetsutbildningar, folkbibliotekslåntagare, lärare och forskare. Kort sagt - vårt bibliotek började fyllas med människor som ville låna våra böcker. Något sådant hade vi inte upplevt här förut och ingen i personalen var van vid att handskas med sådana ovälkomna avbrott i den dagliga rutinen. Ingen förutom Martina, som i egenskap av erfaren informationsbibliotekarie hjälpte alla besökare till rätta på ett effektivt, kompetent och kundserviceinriktat vis. Hennes strikta utseende och allmänt barska uppsyn överenstämde med vad de flesta utomstående personer förknippade med bibliotekarier, så hennes stränga förhållningssätt skrämde inte bort någon.
Chefen höll på att bli alldeles förtvivlad, han hade vant sig vid folktomma lokaler utan ljud eller några som helst störande moment - nu fanns det plötsligt människor överallt i hans väg och de stod även utanför hans arbetsrum och pratade högljutt. Detta störde hans koncentration när han planerade världsförbättrande åtgärder. Han kunde förstå varför universitetsbiblioteket i A-stad hade dumpat Martina hos honom - ingen står i längden ut med en arbetskamrat som höjer arbetskvaliteten till en nivå som alla andra också måste leva upp till ...
Jag själv blev nu tvungen att för första gången utföra mitt arbete. Meningen var att jag skulle sitta i informationsdisken och svara på frågor. Det förstår alla hur orimligt detta verkade. En strid ström av kunskapsförsvagade fåntrattar bildade kö framför mitt bord och krävde svar på frågor, där svaren antingen var självklara för varje normalt funtad person eller helt saknade relevans för någon nu levande människa. Det hjälpte inte ens att jag försökte verka disträ, sur, upptagen eller allmänt folkilsken - alla låntagare betraktade detta som fullt normalt beteende hos en bibliotekarie och fortsatte att flockas vid min informationsdisk.
Martina började tillbringa allt mera tid på resande fot och någon kunnig person måste därför rycka in som ersättare för henne på vårt bibliotek för att hålla igång den dagliga driften. Det stod klart för alla tämligen omgående att jag inte var den personen, så en snabb nyrekrytering måste återigen ske. Vår vaktpost Elisabet som hittills hållit stånd mot barbarerna framför lånedisken, kände nu att hon inte längre orkade med anstormingen av nytillkomna låntagare och hon beslöt sig nu för att äntligen gå i pension. Hon ersattes med Lisa Minelli (nej, inte sångerskan - hon stavar Liza med Z), en elegant kvinna i övre medelåldern som alltid var klädd helt i lila från topp till tå. Hon var så pass kunnig och effektiv att hon fick ta över mina arbetsuppgifter också. Jag ägnade istället min arbetstid åt låntagarundervisning - det vill säga, jag talade om för låntagarna hur de själva skulle söka all information på nätet istället för att störa personalen, i synnerhet mig.
Chefen var vid denna tid i fullständigt upplösningstillstånd. Jag fick vid två tillfällen handgripligen hindra honom från att gå loss på låntagarna med en golfklubba. Han stod inte ut med allt detta spring i lokalerna - det skulle vara tyst i hans bibliotek och framförallt folktomt. Hans beteende hade blivit om möjligt ännu mer bisarrt på sistone - han satte upp oläsliga och obegripliga plakat med ordningsregler överallt i biblioteket, han brukade klä ut sig till poliskonstapel, han försökte åka skateboard för att så snabbt som möjligt ta sig ifrån personalrummet till sitt arbetsrum (vilket alltid slutade med en våldsam krasch i närmaste bokhylla), han började återigen laga mat i biblioteket men detta drog bara till sig ännu fler nyfikna personer, han installerade en stupstock för att sätta högljudda låntagare i (jag lyckades övertala honom om att inte installera en giljotin) och han började med skrikande högläsning ur slumpvis utvalda böcker, vilket dock fick studenterna att samlas omkring honom som om han var en sagotant. Till slut låste han in sig på sitt arbetsrum och vägrade att komma ut överhuvudtaget. Han beställde en bajamaja som ställdes precis utanför hans dörr.
Mina egna försök att skrämma bort låntagarna misslyckades också - jag försökte se till så att de konsekvent alltid fick fel svar på alla sina frågor, men det var det aldrig någon som upptäckte. Jag kedjade fast två rabiata attackhundar vid entrén som hade en viss effekt på minskandet av besöksantalet, tills de en dag rymde och bet ihjäl folk ute på stan. Jag anordnade även konserter med hårdrockband i biblioteket, men det drog bara till sig ännu fler oönskade element.
De dagar som Martina hade tid att vara på biblioteket strömmade det till extra mycket folk som ville vistas i hennes upplysta närhet. Jag konstaterade kallt om vi skulle ha någon chans att kunna återgå till det normala i biblioteket så måste Martina bort.
Chefen höll på att bli alldeles förtvivlad, han hade vant sig vid folktomma lokaler utan ljud eller några som helst störande moment - nu fanns det plötsligt människor överallt i hans väg och de stod även utanför hans arbetsrum och pratade högljutt. Detta störde hans koncentration när han planerade världsförbättrande åtgärder. Han kunde förstå varför universitetsbiblioteket i A-stad hade dumpat Martina hos honom - ingen står i längden ut med en arbetskamrat som höjer arbetskvaliteten till en nivå som alla andra också måste leva upp till ...
Jag själv blev nu tvungen att för första gången utföra mitt arbete. Meningen var att jag skulle sitta i informationsdisken och svara på frågor. Det förstår alla hur orimligt detta verkade. En strid ström av kunskapsförsvagade fåntrattar bildade kö framför mitt bord och krävde svar på frågor, där svaren antingen var självklara för varje normalt funtad person eller helt saknade relevans för någon nu levande människa. Det hjälpte inte ens att jag försökte verka disträ, sur, upptagen eller allmänt folkilsken - alla låntagare betraktade detta som fullt normalt beteende hos en bibliotekarie och fortsatte att flockas vid min informationsdisk.
Martina började tillbringa allt mera tid på resande fot och någon kunnig person måste därför rycka in som ersättare för henne på vårt bibliotek för att hålla igång den dagliga driften. Det stod klart för alla tämligen omgående att jag inte var den personen, så en snabb nyrekrytering måste återigen ske. Vår vaktpost Elisabet som hittills hållit stånd mot barbarerna framför lånedisken, kände nu att hon inte längre orkade med anstormingen av nytillkomna låntagare och hon beslöt sig nu för att äntligen gå i pension. Hon ersattes med Lisa Minelli (nej, inte sångerskan - hon stavar Liza med Z), en elegant kvinna i övre medelåldern som alltid var klädd helt i lila från topp till tå. Hon var så pass kunnig och effektiv att hon fick ta över mina arbetsuppgifter också. Jag ägnade istället min arbetstid åt låntagarundervisning - det vill säga, jag talade om för låntagarna hur de själva skulle söka all information på nätet istället för att störa personalen, i synnerhet mig.
Chefen var vid denna tid i fullständigt upplösningstillstånd. Jag fick vid två tillfällen handgripligen hindra honom från att gå loss på låntagarna med en golfklubba. Han stod inte ut med allt detta spring i lokalerna - det skulle vara tyst i hans bibliotek och framförallt folktomt. Hans beteende hade blivit om möjligt ännu mer bisarrt på sistone - han satte upp oläsliga och obegripliga plakat med ordningsregler överallt i biblioteket, han brukade klä ut sig till poliskonstapel, han försökte åka skateboard för att så snabbt som möjligt ta sig ifrån personalrummet till sitt arbetsrum (vilket alltid slutade med en våldsam krasch i närmaste bokhylla), han började återigen laga mat i biblioteket men detta drog bara till sig ännu fler nyfikna personer, han installerade en stupstock för att sätta högljudda låntagare i (jag lyckades övertala honom om att inte installera en giljotin) och han började med skrikande högläsning ur slumpvis utvalda böcker, vilket dock fick studenterna att samlas omkring honom som om han var en sagotant. Till slut låste han in sig på sitt arbetsrum och vägrade att komma ut överhuvudtaget. Han beställde en bajamaja som ställdes precis utanför hans dörr.
Mina egna försök att skrämma bort låntagarna misslyckades också - jag försökte se till så att de konsekvent alltid fick fel svar på alla sina frågor, men det var det aldrig någon som upptäckte. Jag kedjade fast två rabiata attackhundar vid entrén som hade en viss effekt på minskandet av besöksantalet, tills de en dag rymde och bet ihjäl folk ute på stan. Jag anordnade även konserter med hårdrockband i biblioteket, men det drog bara till sig ännu fler oönskade element.
De dagar som Martina hade tid att vara på biblioteket strömmade det till extra mycket folk som ville vistas i hennes upplysta närhet. Jag konstaterade kallt om vi skulle ha någon chans att kunna återgå till det normala i biblioteket så måste Martina bort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
